HUND & BEBIS-GUIDEN (för dig som snart ska introducera en bebis för hunden)

”Hjälp, jag är gravid och vet inte hur min hund kommer att ta det!” måste vara en av mina mest frekvent förekommande frågor (i variationer) just nu! Och jag hör er – och har varit i samma sits – så här kommer den stora guiden om hund och barn del 1 – om graviditet, om att ha en liten bebis när man har hund. Första halvåret ungefär! Sen kommer fler delar längre fram.

I detta inlägget alltså:

  • Innan bebis kommer hem/gravid-tiden
  • Första tiden (eller fjärde trimestern)
  • När bebisen blir lite större
  • Och råd jag fick kring dessa tider och huruvida jag följde dem

Vi ska även se om jag kan slå rekord i antal brasklappar för att undvika skit från arga mammor! Livrädd för föräldrar! Häng med, det blir kul!

Förbered hunden inför bebis ankomst

Okej, så det har sjunkit in att du har en bebis i magen. Coolt. Läskigt. Häftigt! Tusen känslor såklart. Och så en liten pickande röst i huvudet som påminner om att du har en hund. Och den hunden ska ju också få en bebis nu, eller ja alltså det kommer ju en bebis till er familj. Det som tidigare bara var ni. Gulp!

Många av er som skrivit till mig har hundar som inte gillar barn, eller som blir stressad av dem, och jag tar det lite kort här först (har du en hund som älskar barn eller är helt chill med dem kan du skrolla ner till nästa rubrik om du vill).

Hunden som blir stressad av barn – hur ska man tänka

När jag blev gravid hade jag en mops. Denna mops var min första egna hund och han hade blivit ganska utsatt av småkusiner som tyckte han var SÅÅÅÅ gullig. De jagade efter honom och jag hade inte vett nog att ta striden med deras föräldrar. Men även utan barnens inblandning var det tydligt att han inte tyckte det var toppen med småbarn. Och jag kan förstå honom:

  • Småbarn pratar gällt och konstigt
  • De går som små fyllon
  • De är helt oberäkneliga i temperamentet
  • och de har noll uppfattning om personal space

När barn blir lite äldre brukar hundar inte vara lika stressade av barn, är min erfarenhet. Från att de är mer toddler än degknyte fram till typ 4-årsåldern skulle jag säga är peak konstigt för hunden. OBS inte alla hundar, inte alla barn bla bla bla ni fattar

I alla FALL (gud jag kan inte sluta ta detours men jag tycker detta är så kul att skriva/prata om) så blev mopsen svinstressad av småbarn. Såg han barn satt han och buffskällde på mopsars vis. Han var också rätt burdus, vilket man inte tänker på som vuxen, men som barn är åtta kilo mops rätt mycket att bli tacklad av, vilket gjorde mig svinstressad över att han kanske skulle avsky sin nya situation som ”storebror”.

Men. Han fattade. Mer än jag förstod. Och din hund kanske fattar mer än du förstår också? Min lilla kompis låg med huvudet mot magen, han var mer kelig än någonsin innan och jag tror att han kände tydligt att något var på gång. Och när han blev sparkad i hakan verkade han bara tycka det var mysigt.

Jag fattade inte det då, men han bondade med bebis långt innan bebis var ute. Han fattade att det var någon som skulle komma. Inte ett random barn: familjens barn. Och han blev världens bästa hundkompis till mitt barn.

Det måste inte bli så men jag är lååååångt ifrån ensam om den här erfarenheten. Hunden fattar mer än vi tror. De kan lukta sig till hormonförändringar och känner oss bättre än vi förmodligen vill erkänna. Försök att inte måla fan på väggen. Det kan bli jättebra. För många hundar är en ”egen” bebis en helt annan grej än andras bebisar.

Precis som att hundar på promenad är helt annat än en hundkompis.

Är det nåt din hund inte kan än som kommer att bli viktigt?

Till exempel kan utfall mot andra hundar absolut vara jobbigt utan bebis, men med en bebis på magen lovar jag att det blir ännu krångligare. Och ja det finns de hundar som fattar att matte bär på dyrbar grej och därmed lugnar sig men jag tror man gör sig en otjänst om man utgår från att hunden magiskt ska bli zen för att man har en bebis.

Koppelträning kommer inte heller bli lättare när du har en vagn bredvid (ja, det finns de hundar som blir bättre av det, men de är inte i majoritet tror jag). Kan du öva artigt koppelgående innan? Eller lösa det på något annat sätt?

Ensamträning – eller ha en riktigt flexibel hundpassarkompis. För du kommer ju behöva göra saker. Till exempel föda barnet, absolut. Men också åka på grejer typ vaccinationer och kontroller på BVC, föräldragrupper, öppna förskolan, fika med andra föräldralediga och sånt. Kanske gör du inget av detta. Kanske allt. Kanske är det bara jävligt skönt att veta att hunden klarar sig om du behöver åka in och söka vård mitt i natten. För MIG personligen – så ingen LAG eller nåt utan bara mina helt egna åsikter, så är ensamträning en av de saker jag uppskattar mest med min hund sen jag blev mamma. Det är en sak innan barn (jättekrångligt) men efter barn var det helt otänkbart. Igen: MIN åsikt. Men hade jag fått tipsa är det kanske om att träna det innan bebis kommer. Eller så kan din partner GOTT ta på sig det (om du har en). Eller skaffa en liten arsenal av hundvakter du kan kontakta om nåt skiter sig. Allt LÖSER sig. Det är bara en grej jag verkligen tänkt på.

Försök tänka lite kring såna här saker MEN få inte panik. Please. Allt löser sig på ett eller annat sätt, praktiska grejer gör typ alltid det. Men beroende på vad du är för typ av person kan det vara skönt att ha en plan. Jag är en sån person – men det finns såklart de som är tvärtom och vill ta det som det kommer (önskar jag var mer sån tbh). Om du är en sådan så fortsätt vara chill, det är ju hur gött som helst och verkligen en ynnest. Men sluta kanske läs här hehe?

Första mötet mellan hund och bebis

Råd jag fick: ställ bara ner babyskyddet och låt hunden nosa.

Om du känner att det känns bra – kör hårt! För all del.

Men jag kände bara: nej. Man fattar knappt innan hur SMÅ bebisar är men liksom, min mops på 8 kg kändes som en jävla rottweiler i storlek när jag kom hem med lillplutten. Och känner din mamma-instinkt också att NOPE, jag sätter inte ner mitt lilla degknyte till det här enorma rovdjuret (oavsett om det enorma rovdjuret är en mops eller mindre eller större) – då får de andra lyssna på det. Det finns andra sätt att göra. Till exempel som vi gjorde.

Men först: två bilder på charmiga och osvullna lilla jag på förlossningsavdelningen 2017 🙂

Min mamma (som passat hunden medan jag födde barn i fyra dygn 🤪🤪) kom hem när jag satt och ammade i soffan. Mopsen fick återförenas med mig och bebisen var tyst och upptagen av mat. Blev jättebra!

Ett annat sätt är att någon annan håller bebis först så hunden får hälsa på den som fött barnet först, om det är den som är mest poppis. Man måste ju inte hålla bebisen hela tiden och det kan ju kännas läskigt om hunden är hoppig, att samtidigt ha en liten i famnen.

Du känner din hund bäst själv. Kanske kan den vara med från start, kanske har den 0 kroppskontroll och skulle kunna RÅKA trampa på bebis. Det vet du bättre än nån annan! De flesta hundar är smartare än man tror och liksom fattar att det är en bebis och blir försiktiga men VERKLIGEN inte alla.

Om du har en hund som redan innan är van vid att vara avgränsad av galler till exempel, så kan det vara ett soft sätt att låta hund nosa utan att det blir en stor grej av det. Eller så går ni en promenad först (kanske inte du som fött) så det blir ett lugnt möte.

Lita på din magkänsla men lita också på hunden, vill jag säga. Den fattar förmodligen mer än du tror.

Råd jag också fick men inte följde: ”ta med en filt från BB så hunden får nosa på den först”. Glömde bort och verkar inte ha gjort någon skillnad.

Första tiden med bebis och hund (fjärde trimestern)

En omvälvande tid, herregud. Jag tror inte det går att fatta innan man varit där. Vissa älskar det. Jag tyckte det var jättesvårt. Det är omöjligt att veta innan. Det kan bli mysmysmys och gosgosgos och rosaskimrande glitter och du kanske tappar alla gravidkilon direkt, startar ett företag och skriver en bestseller! Vem vet!!

Men det kan också bli en skrik- och bajsfest där alla har kolik och ingen sover. Oftast blir det nånstans där emellan och alldeles underbart på sitt sätt. Eller åtmistone känns det så i efterhand. Mitt bästa råd: sänk förväntningarna. Haahaha fan vad deppigt det lät, hoppas ni tar detta rätt. Jag har själv haft stenhård barnlängtan i många år (men livet är livet, det har inte blivit fler) så är liksom 0 feg för att göra det igen men jag önskar verkligen jag inte haft så höga krav på mig själv som nyförlöst. Man måste inte göra allt samtidigt och typ få högsta betyg i moderskap? Herregud. Jag önskar inget hellre än att få göra om det, men minns också vilken omställning det var.

Tips nr 2: Be om hjälp om det blir jobbigt. Med hunden, eller med bebis, eller vad som. Folk älskar att hjälpa till. våga fråga. Önskar jag bett om mer hjälp när det kändes övermäktigt. Om du har en partner bör den avlasta mer än någon annan, och utan att du behöver be om det såklart. Men ibland ser ju inte livet ut så och då ska man inte vara rädd för att fråga andra. Det är en ynnest att få hjälpa en nybliven mamma. Och de som inte tycker det är töntar. Behöver jag skriva att detta är mina egna åsikter igen eller? Det är det i alla fall.

Tips nr 3: skaffa dig en liten maffia. Ni vet som folk (killar) skämtar om tar upp hela trottoarer med sina snygga barnvagnar. Med varsin latte i handen. Kanalisera energin av dem och hitta ett eget litet gäng av snälla, icke-dömande, coola och realistiska mammor som får dig att känna dig stärkt. Det är aldrig rätt att ha kompisar som får en att känna sig som skräp, men SÄRSKILT inte som nybliven mamma.

Jag hade inte varit samma person, eller mamma, idag om jag inte haft mitt barns farmor eller Mimi, eller de andra jag pratade med (ingen glömd) under bebistiden. Jag tror de har varit avgörande för min magkänsla och förmåga att lyssna på den. Om ni läser detta: evigt tack.

Nästa ålder: barnet är mer MED, inte bara en klump av gull

Ingen ålder är DÅLIG såklart, alla har sina kul och mindre kul grejer. Men jag minns åldern omkring ca 6-8 månader med glittriga glasögon, kan jag säga. Bebis åt mat vilket innebar mindre/ingen amning för mig och med det liiiite mer frihet (inte jättegrejer men ändå, det är nåt med att veta att man kan sticka iväg en stund). Hunden levde lajf på grund av allt spill vid måltider. Bebis hade inte börjat röra sig än så han blev där man la honom, så att säga.

Är samtidigt fullt medveten om att de tar flera så kallade *språng* vid den här tiden så det är krävande (för alla som utvecklas, kanske speciellt bebisar, blir mer krävande när det händer mycket i hjärna och/eller kropp). VET att vi egentligen inte hade det svinkul konstant utan det var sömnbrist och utbrott (typ att jag gav fel sked: katastrof) och sånt men nu har det gått över 6 (!!!!) år så min hjärna har helt enkelt förträngt allt. Ni ska vara glada att jag inte skriver detta om 10 år till! Då hade det enbart funnits positiva saker att säga om första året haha

Det jag vill säga är väl egentligen bara: om du är mitt i skrik- och bajspaniken nu och undrar vad fan du gett dig in på. DET BLIR BÄTTRE. Sedan mitt barn var 3 veckor har jag hört mig själv säga att det bara blir roligare och roligare. Och det är olika för alla.

Jag kommer skriva en guide för nästa ålder – när barnet blir rörligt – snart. Har du frågor om det, eller om bebistiden (det här blogginlägget alltså) så skriv gärna en kommentar!

Lycka till med bebisen. Att få barn var det mäktigaste som någonsin hänt mig och jag vågar tro det kommer bli det för dig med. Ta hand om dig och försök att inte oroa dig! Och klappa din hund. Den fattar mer än du tror.

Kram!

8 svar på ”HUND & BEBIS-GUIDEN (för dig som snart ska introducera en bebis för hunden)”

  1. Fint inlägg ❤️ Min lilla klump har börjat äta lite och röra sig lite, men inte så strukturerat och väldigt långsamt. Min hund har gett honom mer och mer uppmärksamhet ju äldre han blir, sover gärna nära på natten, slickar på honom, och om han grejar med henne (drar i päls, väderkvarnar vassa naglar nära ögon och nos, tar hennes saker osv) så är hon otroligt lugn och tålmodig. Det jag funderar på är hur mycket jag ska avstyra när barnet är på hunden. Om hon lägger sig i babygymmet med honom och han börjar greja drar hon öronen bakåt, gäspar, slickar på honom, och jag läser henne som ”det här är ju inte supernajs”. Samtidigt kan hon gå sin väg, hon vet att babygymmet är barnets plats. Vet inte om jag ska lägga mig i eller låta dem vara och reda ut det själva? När han börjar röra sig mer ska jag se till att hon har platser som är helt värnade, men när hon själv söker sig till honom?

    1. Ska absolut ta upp i nästa del! Detta hade jag också problem med faktiskt. Tror jag ändå började styra upp lite och flyttade dem när jag såg små tecken på att hunden blev obekväm. Ville ju inte att han skulle behöva bli supertydlig utan lyssnad på även vid små signaler. Men en balansgång helt klart! Tack för du tog upp det 🩷

  2. Ser fram emot nästa inlägg! 5 månaders bebis här, med griptänger till händer… Och hund som gärna vill pussas med bebis. Har exakt samma funderingar som Carro!

  3. Ser fram emot nästa inlägg! 5 månaders bebis här, med griptänger till händer… Och hund som gärna vill pussas med bebis. Har exakt samma funderingar som Carro!

    1. Haha minns med fasa! Tar med mig detta 🩷

  4. Susanne keier rothman skriver: Svara

    Bra inlägg ( gillar allt du skriver ) mormor snart igen ( en 4,5 åring och en bebis i maj ) lite tips om hur introducera den nya klimpen
    Vår hund blir helt till sig när vi får besök eller hälsar på dem ( glad men stressad ( tror jag ) av dem …visste inte ett smack om hur man gör …. Kanske kan du fundera lite på det och komma med tips till farmor / mormor

    1. Nästa blogginlägg jag planerat här är faktiskt om hundar som ballar om vid besök 😍 Men korta versionen: möts utomhus och ta en liten sväng först, eller låt hunden komma in när alla redan satt sig. Erbjud nåt att tugga på och be alla vara stilla 🩷

  5. […] Barn & bebisguiden – för dig som ska introducera en bebis till familjens hund snart […]

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.