Jag berättade om Frasse igår. Har skrivit hundra utkast både hit och till instagram men till slut bara sket jag i det och skrev rakt från hjärtat. Jag har känt mig så granskad så länge, som att nån sitter bakom axeln på mig och letar fel. Att inte kunna skriva om att förlora sin familjemedlem på grund av en sådan fånig grej, nej men det håller inte. De som inte fattar mig, eller de som ogillar mig, kan inte få lov att diktera mitt liv eller hur jag är på internet.
Jag vill verkligen tacka alla som kommenterat snällt. Jag kan inte svara alla men jag läser och blir så rörd. Tack, för att ni tror på mig. (Instagram kan också va rätt kinkigt med många kommentarer, nån gång när jag fyllde år och ville tacka alla grattis så blev jag varnad och nästan avstängd. Så jag tar det lite lugnt)
Jag vill också säga tack (typ?) till alla som faktiskt avföljt mig. Det är att ta ansvar för sitt eget flöde och det har jag alltid uppmuntrat. Bra där! Jag har aldrig varit ute efter ett visst antal följare, det är inte det som är min grej.
https://www.instagram.com/p/C0Z2Ur5rryg/
Det har gått ett tag sedan Frasse fick somna in och det är fortfarande tungt. Det är fascinerande ändå, att hur logiskt det än är, hur rätt man än vet att det är… så känns det inte lättare ändå. Det är också många som vittnar om det i både kommentarer och dm. Jag är inte ensam om att ha varit i den sitsen, sammanfattningsvis.
Jag har också fått ett gäng dm från de som varit i min sits, men inte kunnat vara öppna om det. Som behövt hitta på en förklaring annan än sanningen, ibland väldigt långt ifrån sanningen, för att känna att avlivning är okej. I andras ögon, alltså. Och älskade, älskade ni – som jag fattar! Vilken jävla skitsits det är. Alltså jag är verkligen inte bättre för att jag är öppen, tänker jag. Vi alla har våra hundar i främsta rummet. Det utgår jag från. Och jag ska vara ärlig här med: gud vad jag ville ljuga. Ni anar inte hur många alternativa historier jag hittade på i huvudet (som visserligen absolut kunnat hända eftersom Frasse var lite av en tickande bomb med sitt tjuvande). Jag önskade nästan att något ”konkret” skulle hända, där ingen annan utväg fanns. Bara för att då skulle ANDRA fatta. Då skulle det inte helt vara mitt eget beslut, mer ÖDET eller whatever.
Som tur är, så fattar jag sällan mitt eget bästa och är dålig på att skydda mig själv. Jag landade nämligen rätt snabbt i att ändå vara helt transparant. Och igen: menar inte att det är bättre. Det är bara så jag behöver göra för att funka. För att inte sjunka längre ner i det där granskandet och självcensurerandet jag skrev om i början av denna text. Och mitt mål, varenda sekund sen jag började med att snacka hund på internet, har varit att skapa en nice sida av hundvärlden. Där vi inte dömer varandra, där det är okej att må skit ibland, där vi nästan aggressivt förutsätter att alla gör sitt bästa och vill sin hund väl.
Så det blev rätt väg för mig. Det behöver inte vara rätt för någon annan. Jag fattar verkligen om man inte orkar vara helt öppen och jag dömer det verkligen inte. Jag fattar verkligen.
Jag saknar Frasse och det blir inte lättare att förlora en hund bara för man vet att det är rätt. Jag är oerhört tacksam för att jag har en hund till, att jag har mitt barn och min sambo och katterna och vännerna. Jag känner mig också trygg i mitt beslut, hur svårt och hemskt det än var, och jag vet att Frasse hade en toppendag och sen somnade han. En mästare i att vara här och nu, behövde han inte lida. Inte flytta ännu en gång. Inte behöva vara arg och farlig.
Han fick ett och ett halvt bonusår. Jag önskar det hade kunnat vara fler, men ångrar inte att jag hämtade honom när han ändå skulle ha somnat in där förra sommaren. Mitt liv, och hela det här dramat, hade varit enormt mycket lättare om jag inte gett honom chansen såklart. Men jag hade inte fått lära känna honom, inte fått se honom springa lös och komma i form och börja äta igen och ha de där stunderna av lycka. Och han hade inte heller fått dem.
Tack igen, alla som skrivit. Jag kommer kanske inte skriva mer om detta på ett tag, det är lite tungt som ni kanske förstår. Och jag vet att jag egentligen inte behöver säga det men jag gör det ändå: jag kommer lägga upp annat. Kul, bra och tipsigt. Som vanligt. Det betyder inte att jag är konstant glad och har glömt. Det betyder bara att jag gör det där skojiga också. Delvis för att orka med det tråkiga. Plus att det är mitt jobb då, som jag älskar. Och jag vill inte försvinna igen. Jag vill verkligen inte det.
