Hej och välkommen till bloggen! Just nu uppdateras den inte så flitigt (desto mer händer på instagram och youtube) men här är en lista på inlägg jag skrivit om ämnen jag brukar få frågor om! Klicka på bilden så kommer du till dem!
HUND & BEBIS-GUIDEN (för dig som snart ska introducera en bebis för hunden)
”Hjälp, jag är gravid och vet inte hur min hund kommer att ta det!” måste vara en av mina mest frekvent förekommande frågor (i variationer) just nu! Och jag hör er – och har varit i samma sits – så här kommer den stora guiden om hund och barn del 1 – om graviditet, om att ha en liten bebis när man har hund. Första halvåret ungefär! Sen kommer fler delar längre fram.
I detta inlägget alltså:
- Innan bebis kommer hem/gravid-tiden
- Första tiden (eller fjärde trimestern)
- När bebisen blir lite större
- Och råd jag fick kring dessa tider och huruvida jag följde dem
Vi ska även se om jag kan slå rekord i antal brasklappar för att undvika skit från arga mammor! Livrädd för föräldrar! Häng med, det blir kul! (Och kolla längst ner om du vill ha denna info i videoformat!)
Förbered hunden inför bebis ankomst
Okej, så det har sjunkit in att du har en bebis i magen. Coolt. Läskigt. Häftigt! Tusen känslor såklart. Och så en liten pickande röst i huvudet som påminner om att du har en hund. Och den hunden ska ju också få en bebis nu, eller ja alltså det kommer ju en bebis till er familj. Det som tidigare bara var ni. Gulp!
Många av er som skrivit till mig har hundar som inte gillar barn, eller som blir stressad av dem, och jag tar det lite kort här först (har du en hund som älskar barn eller är helt chill med dem kan du skrolla ner till nästa rubrik om du vill).
Hunden som blir stressad av barn – hur ska man tänka
När jag blev gravid hade jag en mops. Denna mops var min första egna hund och han hade blivit ganska utsatt av småkusiner som tyckte han var SÅÅÅÅ gullig. De jagade efter honom och jag hade inte vett nog att ta striden med deras föräldrar. Men även utan barnens inblandning var det tydligt att han inte tyckte det var toppen med småbarn. Och jag kan förstå honom:
- Småbarn pratar gällt och konstigt
- De går som små fyllon
- De är helt oberäkneliga i temperamentet
- och de har noll uppfattning om personal space
När barn blir lite äldre brukar hundar inte vara lika stressade av barn, är min erfarenhet. Från att de är mer toddler än degknyte fram till typ 4-årsåldern skulle jag säga är peak konstigt för hunden. OBS inte alla hundar, inte alla barn bla bla bla ni fattar
I alla FALL (gud jag kan inte sluta ta detours men jag tycker detta är så kul att skriva/prata om) så blev mopsen svinstressad av småbarn. Såg han barn satt han och buffskällde på mopsars vis. Han var också rätt burdus, vilket man inte tänker på som vuxen, men som barn är åtta kilo mops rätt mycket att bli tacklad av, vilket gjorde mig svinstressad över att han kanske skulle avsky sin nya situation som ”storebror”.
Men. Han fattade. Mer än jag förstod. Och din hund kanske fattar mer än du förstår också? Min lilla kompis låg med huvudet mot magen, han var mer kelig än någonsin innan och jag tror att han kände tydligt att något var på gång. Och när han blev sparkad i hakan verkade han bara tycka det var mysigt.
Jag fattade inte det då, men han bondade med bebis långt innan bebis var ute. Han fattade att det var någon som skulle komma. Inte ett random barn: familjens barn. Och han blev världens bästa hundkompis till mitt barn.
Det måste inte bli så men jag är lååååångt ifrån ensam om den här erfarenheten. Hunden fattar mer än vi tror. De kan lukta sig till hormonförändringar och känner oss bättre än vi förmodligen vill erkänna. Försök att inte måla fan på väggen. Det kan bli jättebra. För många hundar är en ”egen” bebis en helt annan grej än andras bebisar.
Precis som att hundar på promenad är helt annat än en hundkompis.
Är det nåt din hund inte kan än som kommer att bli viktigt?
Till exempel kan utfall mot andra hundar absolut vara jobbigt utan bebis, men med en bebis på magen lovar jag att det blir ännu krångligare. Och ja det finns de hundar som fattar att matte bär på dyrbar grej och därmed lugnar sig men jag tror man gör sig en otjänst om man utgår från att hunden magiskt ska bli zen för att man har en bebis.
Koppelträning kommer inte heller bli lättare när du har en vagn bredvid (ja, det finns de hundar som blir bättre av det, men de är inte i majoritet tror jag). Kan du öva artigt koppelgående innan? Eller lösa det på något annat sätt?
Ensamträning – eller ha en riktigt flexibel hundpassarkompis. För du kommer ju behöva göra saker. Till exempel föda barnet, absolut. Men också åka på grejer typ vaccinationer och kontroller på BVC, föräldragrupper, öppna förskolan, fika med andra föräldralediga och sånt. Kanske gör du inget av detta. Kanske allt. Kanske är det bara jävligt skönt att veta att hunden klarar sig om du behöver åka in och söka vård mitt i natten. För MIG personligen – så ingen LAG eller nåt utan bara mina helt egna åsikter, så är ensamträning en av de saker jag uppskattar mest med min hund sen jag blev mamma. Det är en sak innan barn (jättekrångligt) men efter barn var det helt otänkbart. Igen: MIN åsikt. Men hade jag fått tipsa är det kanske om att träna det innan bebis kommer. Eller så kan din partner GOTT ta på sig det (om du har en). Eller skaffa en liten arsenal av hundvakter du kan kontakta om nåt skiter sig. Allt LÖSER sig. Det är bara en grej jag verkligen tänkt på.
Försök tänka lite kring såna här saker MEN få inte panik. Please. Allt löser sig på ett eller annat sätt, praktiska grejer gör typ alltid det. Men beroende på vad du är för typ av person kan det vara skönt att ha en plan. Jag är en sån person – men det finns såklart de som är tvärtom och vill ta det som det kommer (önskar jag var mer sån tbh). Om du är en sådan så fortsätt vara chill, det är ju hur gött som helst och verkligen en ynnest. Men sluta kanske läs här hehe?
Första mötet mellan hund och bebis
Råd jag fick: ställ bara ner babyskyddet och låt hunden nosa.
Om du känner att det känns bra – kör hårt! För all del.
Men jag kände bara: nej. Man fattar knappt innan hur SMÅ bebisar är men liksom, min mops på 8 kg kändes som en jävla rottweiler i storlek när jag kom hem med lillplutten. Och känner din mamma-instinkt också att NOPE, jag sätter inte ner mitt lilla degknyte till det här enorma rovdjuret (oavsett om det enorma rovdjuret är en mops eller mindre eller större) – då får de andra lyssna på det. Det finns andra sätt att göra. Till exempel som vi gjorde.
Men först: två bilder på charmiga och osvullna lilla jag på förlossningsavdelningen 2017 🙂
Min mamma (som passat hunden medan jag födde barn i fyra dygn 🤪🤪) kom hem när jag satt och ammade i soffan. Mopsen fick återförenas med mig och bebisen var tyst och upptagen av mat. Blev jättebra!
Ett annat sätt är att någon annan håller bebis först så hunden får hälsa på den som fött barnet först, om det är den som är mest poppis. Man måste ju inte hålla bebisen hela tiden och det kan ju kännas läskigt om hunden är hoppig, att samtidigt ha en liten i famnen.
Du känner din hund bäst själv. Kanske kan den vara med från start, kanske har den 0 kroppskontroll och skulle kunna RÅKA trampa på bebis. Det vet du bättre än nån annan! De flesta hundar är smartare än man tror och liksom fattar att det är en bebis och blir försiktiga men VERKLIGEN inte alla.
Om du har en hund som redan innan är van vid att vara avgränsad av galler till exempel, så kan det vara ett soft sätt att låta hund nosa utan att det blir en stor grej av det. Eller så går ni en promenad först (kanske inte du som fött) så det blir ett lugnt möte.
Lita på din magkänsla men lita också på hunden, vill jag säga. Den fattar förmodligen mer än du tror.
Råd jag också fick men inte följde: ”ta med en filt från BB så hunden får nosa på den först”. Glömde bort och verkar inte ha gjort någon skillnad.
Första tiden med bebis och hund (fjärde trimestern)
En omvälvande tid, herregud. Jag tror inte det går att fatta innan man varit där. Vissa älskar det. Jag tyckte det var jättesvårt. Det är omöjligt att veta innan. Det kan bli mysmysmys och gosgosgos och rosaskimrande glitter och du kanske tappar alla gravidkilon direkt, startar ett företag och skriver en bestseller! Vem vet!!
Men det kan också bli en skrik- och bajsfest där alla har kolik och ingen sover. Oftast blir det nånstans där emellan och alldeles underbart på sitt sätt. Eller åtmistone känns det så i efterhand. Mitt bästa råd: sänk förväntningarna. Haahaha fan vad deppigt det lät, hoppas ni tar detta rätt. Jag har själv haft stenhård barnlängtan i många år (men livet är livet, det har inte blivit fler) så är liksom 0 feg för att göra det igen men jag önskar verkligen jag inte haft så höga krav på mig själv som nyförlöst. Man måste inte göra allt samtidigt och typ få högsta betyg i moderskap? Herregud. Jag önskar inget hellre än att få göra om det, men minns också vilken omställning det var.
Tips nr 2: Be om hjälp om det blir jobbigt. Med hunden, eller med bebis, eller vad som. Folk älskar att hjälpa till. våga fråga. Önskar jag bett om mer hjälp när det kändes övermäktigt. Om du har en partner bör den avlasta mer än någon annan, och utan att du behöver be om det såklart. Men ibland ser ju inte livet ut så och då ska man inte vara rädd för att fråga andra. Det är en ynnest att få hjälpa en nybliven mamma. Och de som inte tycker det är töntar. Behöver jag skriva att detta är mina egna åsikter igen eller? Det är det i alla fall.
Tips nr 3: skaffa dig en liten maffia. Ni vet som folk (killar) skämtar om tar upp hela trottoarer med sina snygga barnvagnar. Med varsin latte i handen. Kanalisera energin av dem och hitta ett eget litet gäng av snälla, icke-dömande, coola och realistiska mammor som får dig att känna dig stärkt. Det är aldrig rätt att ha kompisar som får en att känna sig som skräp, men SÄRSKILT inte som nybliven mamma.
Jag hade inte varit samma person, eller mamma, idag om jag inte haft mitt barns farmor eller Mimi, eller de andra jag pratade med (ingen glömd) under bebistiden. Jag tror de har varit avgörande för min magkänsla och förmåga att lyssna på den. Om ni läser detta: evigt tack.
Nästa ålder: barnet är mer MED, inte bara en klump av gull
Ingen ålder är DÅLIG såklart, alla har sina kul och mindre kul grejer. Men jag minns åldern omkring ca 6-8 månader med glittriga glasögon, kan jag säga. Bebis åt mat vilket innebar mindre/ingen amning för mig och med det liiiite mer frihet (inte jättegrejer men ändå, det är nåt med att veta att man kan sticka iväg en stund). Hunden levde lajf på grund av allt spill vid måltider. Bebis hade inte börjat röra sig än så han blev där man la honom, så att säga.
Är samtidigt fullt medveten om att de tar flera så kallade *språng* vid den här tiden så det är krävande (för alla som utvecklas, kanske speciellt bebisar, blir mer krävande när det händer mycket i hjärna och/eller kropp). VET att vi egentligen inte hade det svinkul konstant utan det var sömnbrist och utbrott (typ att jag gav fel sked: katastrof) och sånt men nu har det gått över 6 (!!!!) år så min hjärna har helt enkelt förträngt allt. Ni ska vara glada att jag inte skriver detta om 10 år till! Då hade det enbart funnits positiva saker att säga om första året haha
Det jag vill säga är väl egentligen bara: om du är mitt i skrik- och bajspaniken nu och undrar vad fan du gett dig in på. DET BLIR BÄTTRE. Sedan mitt barn var 3 veckor har jag hört mig själv säga att det bara blir roligare och roligare. Och det är olika för alla.
Jag kommer skriva en guide för nästa ålder – när barnet blir rörligt – snart. Har du frågor om det, eller om bebistiden (det här blogginlägget alltså) så skriv gärna en kommentar!
Lycka till med bebisen. Att få barn var det mäktigaste som någonsin hänt mig och jag vågar tro det kommer bli det för dig med. Ta hand om dig och försök att inte oroa dig! Och klappa din hund. Den fattar mer än du tror.
Kram!
MÅSTE JAG HA MÅNGA HUNDAR
Ingen måste nästan någonting, förstås. Men det finns en förväntan, några förväntningar, på hundinstruktörer så som mig själv. Typ att man ska ha många hundar. Jag blir stressad. Och jag tror jag höll fast vid Frasse längre än vad som var rimligt just för att det finns en bild av att man ska ha fler än en hund som yrkesverksam i hundbranschen. Och jag fattar grejen. Men jag blir också irriterad.
Det blir nästan en tävling. ”Hen har 20 hundar” och så räcker det som merit. Va? Hur har hundarna det? Trivs alla ens? Trivs personen med det livet? På sista frågan antar jag att hen gör det men för mig har aldrig målet varit att samla en massa hundar. Och visst, det finns säkert massa upplägg med många, många hundar som är toppen. Men jag kan inte tänka mig nåt värre än att bo i en kennel typ – inte för att det är fel, utan för att det inte är för mig. Jag vill liksom helst inte ha det smutsigt eller att det luktar hund hemma. Men vi är alla olika såklart och inget är bättre eller sämre så länge alla mår bra. Det är liksom min ståndpunkt, alltid: har alla det bra? Jag skiter i hur upplägget ser ut, ärligt. Så länge alla har det bra.
Men folk har frågat mig rakt ut: ”varför har du bara en hund?”
Varför ska jag ha fler? De flesta har väl ”bara” en hund och det räcker gott och väl. Okej, jag erkänner att jag gärna har 2-3 hundar egentligen MEN inte bara för att ha dem. Jag vill ju att alla ska ha det gött. Och hunden som redan bor här måste det tas mest hänsyn till. Och sen oss människor. SEN kan vi snacka om att ta in en till hund. (Här måste jag också säga att även om det är mitt jobb att greja med hundar så har jag ju ett vanligt liv också, hunden ska liksom bo hos mig. Inte vara en accessoar i mitt företag)
Innan Frasse letade jag hund i säkert 2-3 år. Jag ville inte chansa, jag ville hitta nån som passar perfekt. Jag hade en tydlig lista med egenskaper och förutsättningar som behövde bli mötta. Är mötta ett ord? Skit samma. Det blev ju inte så. Jag kastade mig ut när de ringde från veterinärkliniken. Så ska jag inte göra igen. Jag ångrar (nog) inte att jag försökte, att jag gav honom 1,5 år till och en riktig chans, men stort tvek på att jag skulle göra om det med tanke på hur det gick och hur många små små bitar mitt hjärta fortfarande är i.
Och nu är inte rätt tid. Tyvärr, tycker speciellt min son som bestämt sig för att tax är det gulligaste som finns (se höjdpunkten ”taxkampanj” på min instagram). För det första är jag inte över F, jag sörjer fortfarande och önskar att det hade kunnat vara annorlunda. Men jag måste också omvärdera min lista och så tar det säkert ett bra tag innan jag vågar leta aktivt igen.
Jag försöker att inte vara för arg och besviken på mig själv över F, både att jag inte klarade att fixa honom, och att jag lät det ta sådan tid att fatta ett beslut. Att jag offrade så mycket för att han skulle leva. Jag tror inte ni fattar, eller klart ni inte gör för jag kan inte berätta om allt här helt öppet. Men det är helt galet. Jag har förstört så mycket för mig själv, till stor del för att jag varit rädd för andras blick på mig. Jag har varit så rädd att bli dömd.
Men vet ni? Dömd blir man ändå.
”Har du bara en hund?”
”Varför är inte din hund med dig överallt”
Listan är lång – allt ifrån vad jag äter till vad jag har på mig till vad jag väljer att prata om.
Gud vad spretigt detta blev. Men jag försöker att inte tänka för mycket på vad jag skriver. Jag tror de som vill misstolka kommer att göra det ändå, så det är ingen idé att jag har 100 utkast jag inte vågar publicera. Jag försöker verkligen bli en lite mindre livrädd person. Heja gärna på mig!
NÄR ÄR DET DAGS ATT GE UPP?
Nu blir det jobbigt snack. TW är på sin plats. Vill du inte tänka på de sista dagarna i hundens liv – eller hur man vet att det är dags att säga hej då/ge upp/kasta in handsken så sluta läs nu.
Jag har behövt tänka och ta beslut om detta många gånger innan. Och nu är jag där igen, sedan en tid tillbaka. Där känslor och logik inte är i synk. Det som kommer nu är delvis en transkribering av veckans poddavsnitt, vet att inte alla orkar lyssna podd så lägger det här också. Hör du hellre – klicka dig in här och tryck play!
Okej vänta innan jag skriver om det – SNÄLLA var snälla. Denna hörnan av hundvärlden ska vara trevlig och varm, okej? Jag kommer inte bara radera påhopp, jag kommer att gå sönder av dem. Med det sagt, jag behöver hjälp att resonera. På ett konstruktivt sätt. Tack. Nu:
Vi måste prata om Frasse.
Ofta kommer ju sånt här EFTER man redan tagit ett beslut och till och med genomfört det. Allt är så i hundvärlden ju, vare sig det handlar om processen till att köpa och välja valp till omplacering till foderbyte. Man får en polerad version först efter. Men nu vill jag vara transparent och berätta medan det faktiskt händer, medan tankarna pågår. Jag har haft Frasse i ett år, eller i juni blev det ett år. Och det funkar inte. Alltså VISSA grejer funkar ju, jättebra. Och jag ÄLSKAR Frasse. Till den grad att jag liksom…förskönar honom. Som man ju gör. Men jag behöver hjälp att tänka. Av dig Hanna. Och om ni kloka fina lyssnare har input vill jag gärna höra den.
Först, bakgrund:
Frasse är två år och strax innan han skulle fylla ett så hade han lämnats in till veterinär för att avlivas. Fullt frisk. Hans ägare orkade inte mer. Han var en typisk pandemihund känns det som och var allmänt osocialiserad och så. Han vägde 30 kilo och bodde hos två pensionärer som knappt kunde gå till brevlådan med honom eftersom han ju var stark och livlig. Golden och pudelblandning.
Han hade även uppvisat en del ilska när husse hade försökt ta en pantburk från honom på en promenad, som jag förstod det. Men det var lite så, nåt som nämndes i förbifarten, inte det största problemet liksom.
Han var fet, ovårdad och med dreads i pälsen. Hade öroninflammation och svårt att bli hanterad. Det var det akuta.
Min kompis som jobbar på veterinärkliniken ringde och bara, vi har en jättesnäll och GLAD hund här som ska avlivas på grund av att han är störig. Känns son nåt för dig ju! Och hon känner både mig och min hund och mitt barn så jag litar på hennes förmåga att se om en hund passar.
Jag hade en annan hund på g, en perfekt labbe som var grundtränad och vardagsbra, helt underbar. Som behövde nytt hem pga matte skulle flytta. Som Gun älskade med. Fick tacka nej, såklart. Hade ju en Frasse att rädda.
I början kom några problem att bli fokus
- Ensamhetsproblemen, han kunde inte vara en meter ifrån mig utan att skälla som en galning
- Hanteringsproblem, han förstod verkligen inte varför man hanterade honom alls. Nu är det helt bra.
- Pryltokigheten och vaktandet
- Matvägrandet. Han åt ingenting och spydde galla flera gånger om dagen. Detta verkar förra ägarna ha löst genom att ge honom dentasticksliknande ben och tillsatt saker i maten. Så han var överviktig samtidit som han inte ville äta sin riktiga mat. Plus hade noll muskler också.
När han kom kunde han bara sitt och nu har han ett så himla fint liv. Han får gå lös, bara en sån sak. Att få använda kroppen och springa långt och snabbt och få nosa och gräva och leva om. Han är i god fysik, fina muskler och med bra kondition. I början kunde han inte springa om 8-kilosgun. Nu är han så snabb som han borde vara. Det har blivit SÅ mycket bättre på alla fronter. Han är en så fin hund. Han har ett så fint liv.
MEN. Jag har inte ett fint liv. Som de flesta vet försvann jag helt typ i april maj och kom inte tillbaka förrän nyss. Jag har varit totalt under isen. Dränerad, slut, absolut deprimerad. Och JA, jag har en bipolär diagnos så det har säkert varit en stor del i det. Men grejen är att jag aldrig haft en så lång sammanhängande period av depression innan. Det finns alltid bra perioder emellan. Men inte nu. Det bara fortsatte. Och det hände flera saker under den här tiden. Jag kommer inte gå in på det nu men jag vill vara tydlig med att det inte är EN grej som hänt.
Det är många. Men en av grejerna som jag insåg ganska sent har varit en stor tyngd är faktiskt Frasse. Alltså jag har inte kunnat åka till stranden i sommar. Jag har inte kunnat ta mitt barn till en kiosk och äta glass. Jag har inte kunnat dra hem till kompisar. Eller jo om jag skaffat hundvakt eller fixat på tusen sätt men ni fattar. Det har liksom varit ett projekt att ens existera. Mycket på grund av att han fortfarande inte kan vara ensam, trots träning. Det går bra ena gången och skit nästa. Jag litar inte på att det funkar och jag har inte träningstillfällen. Bor ju på gård och tar alltid bil iväg och då blir det också ett stort projekt att ta bilen bara för att träna honom. Allt har blivit ett stort projekt för han är inte lätt att ta med sig heller, speciellt inte om man vill göra annat än att 100% punktmarkera honom.
Allt har blivit svårt och krångligt. Och nu kommer det som jag tycker är jobbigast att prata om. För liksom ensamheten KAN vi lösa om vi tränar mer. Precis som vi tränat och förbättrat det flesta andra problemen. Men säg det till nån som varit deprimerad ett halvår – ta bara i lite mer så blir det bra. Det kan man ju inte. Det är poängen. Och det finns ett problem som är farligt.
Det som jag tycker är hemskt. Som jag inte ens velat tänka på ett hantera eller SE, om jag ska vara helt ärlig. Det är vaktandet av saker. Som – oavsett hur mycket jag tränat och övat – inte blir bättre. Jag har provat ALLT. Och då menar jag allt. Inte bara bytesleken, lol det är liksom 0,1% av det jag gjort. Det har handlat om berikning, om relation, om att se behovet bakom, aktivering, motion, kommunikation. ALLT. Och det blir bara värre. Nu har han börjat vakta sängen när min sambo kommer. Med mig funkar det men hur ska jag lita på honom med mitt barn då? Det har jag iofs aldrig gjort för Frasse bor fortfarande bara i ena delen av huset. Så fort han får 1 mm frihet så snor han något, ibland efter en sekund och ibland efter 3 timmar, och så vaktar han det sedan med sitt liv.
Alltså jag skojar inte. Han är beredd att döda för en bit garn. Morret är från djupt ner i magen, hela han stelnar till och man ser att det är allvar när man kommer nära honom om han tagit nåt. En katt har redan varit nära att stryka med för att den gick nära när han hittat nån pinne ute. Och det är vanligtvis hans bästis. Jag är som en hök konstant. Kommer Gun emellan är hon rökt. Kommer jag emellan är jag i princip också rökt. Har ni sett hans mun eller? Biter den är det inte kul. Det är liksom inte heller som att han smånafsar och “markerar” när han har grejer heller. Han biter för att bit-bita. Det är riktigt läskigt.
Har grindar så att Frasse bara kan vara i ett rum – där gäller det att alltid plocka upp allt hela tiden. Det måste vara kliniskt. Glömmer man ett plektrum på skrivbordet är det på riktigt kört. Då kan man knappt gå in i rummet (som ändå är ca 30 kvadrat). Mitt barn får inte gå in dit.
Så. Nu har jag gråtit och funderat och gråtit mer under flera veckors tid. Jag har nyss börjat prata om situationen. Jag älskar Frasse. Han har kommit så långt och han är så härlig på så många sätt. Men jag vet inte vad fan jag ska ta mig till. Jag vet inte om jag orkar mer. Och då kommer självhatet. Hur fan kan jag med att ens tänka tanken? JAG tog över honom. JAG skulle rädda honom. Och så kunde jag inte.
Och då tänker jag det mörkaste. Jag kanske bara skulle låtit hans förra ägare avliva honom. Och så tar jag tillbaka direkt. Nej. Han förtjänade en chans. Han hade potential. Att han hade såhär stora problem kunde ingen veta.
Och ja, omplacering finns. Men känner ni nån som vill ta en hund med denna beskrivningen? Vågar man ens omplacera en hund som biter på det sättet?
Hur FAN ska jag tänka? Ska jag bara stå mitt kast? Ska jag låta det gå tid? Ska jag kämpa mer? Ska jag ta risken med min andra hund? Med familjen? HJÄLP. På riktigt. jag har redan halvt (eller helt beroende på hur man ser det) bränt ut mig för att hjälpa den här hunden. När vet man att det är nog? Älskade älskade Frasse.
Tillägg: som det ser ut nu finns det INGEN risk att mitt barn blir skadat. Barnet är 6 år, ointresserad av att interagera med hundar, de bor på varsin sida huset och är de i samma omgivning är det med stenhård bevakning från mig. Jag har koll på vilka situationer som Frasse blir farlig i, och de situationerna förekommer inte i närheten av barn, mitt eller andras. Verkar som att folk tror att han går runt och hugger barn och det har verkligen inte hänt eller varit nära på att hända ens. Då hade beslutet varit jävligt enkelt.
Uppdatering 23/11-2023
Har du någonsin varit i ett lite… skavigt förhållande? Där allt är liksom lite off och du VET att det är nåt fel men du orkar liksom inte ta tag i det för du har redan investerat så mycket tid och du älskar faktiskt personen? Och så vrider du och vänder i huvudet, du sover dåligt i många månader. Sen pratar du med en kompis. Och så åker glasögonen som förskönar och ursäktar av. Plötsligt ser du lite ur ett helikopterperspektiv, vilken absurd situation du är i. Du ser det för vad det är.
Så har det varit för mig sen jag öppnade upp om detta. Om Frasse. Från att ha sett det som att problemet ligger hos bara mig har jag nyktrat till och insett att nej, han mår inte heller bra. En hund som saknar spärrar, som är beredd att döda över en bit snorpapper/en sten/en strumpa, mår faktiskt inte bra. Det är skillnad på resursförsvar och resursförsvar. Och för er som glömmer: jag kan faktiskt detta, jag har hjälpt massor av hundar och mattar med detta. Jag famlar liksom inte i mörkret varken kunskaps- eller erfarenhetsmässigt.
Vi har testat att låta Frasse bo hos en annan (nej, inte någon random såklart. Tro högre om mig. Skulle aldrig lämna en farlig hund till någon som inte har rejäl kompetens i området. Herregud). Det blev väldigt, väldigt snabbt väldigt, väldigt tydligt att Frasse inte är en hund som kan flytta. OAVSETT hur bra den nya personen är – det är inte poängen. Han klarar inte det. Återigen: tro mig. Jag känner Frasse bäst, jag vill honom bäst och jag bryr mig faktiskt mest.
Ni som tycker att jag ska skicka honom någonstans (får väldigt specifika tips) – snälla, kan ni förstå att jag ÖNSKAR att det hade gått. Och igen: jag bryr mig mer om Frasse än er. Inte för att det är en tävling men seriöst, det kan man räkna ut med röven. Jag har lagt all tid, kraft, pengar, energi på min hund i 1,5 år. Att vissa kommenterar, dm’ar, mailar och antyder att de bryr sig mer om honom än mig är fan absurt. Skärp er.
Jag älskar Frasse. Lite för mycket för att det ska vara sunt. Snälla sluta förutsätta att det är på något annat sätt. Och snälla, sluta tro att du känner honom bättre, eller förstår problemen bättre, än jag. Tack.
ONÖDIGT SKÄLLANDE
Onödigt skällande – vad är det, varför håller hunden på och skäller & vad kan man göra för att minska det? JadÅ exakt vad detta blogginlägg ska handla om!
Och JA, det är skillnad på nödvändigt skällande och onödigt skällande även om båda är kommunikation. I det nödvändiga fallet kan det vara att vakta, larma, skrämma, busa. Viktiga grejer! I den onödiga kategorin kan det vara typ att hunden har tråkigt, att den inte fått en uppgift eller att den vill ha uppmärksamhet. För vissa hundtyper kan skällandet i sig vara nödvändigt men för andra kan beteendet ”skälla matte rakt i örat för att få klappar” bytas ut mot typ att sitta, ta ögonkontakt eller varför inte en tass på armen. Ni ser. Det är olika. Vissa hundar behöver också skälla mer än andra så detta är inte generellt fungerande på alla.
Som vanligt: att jag skriver detta betyder inte att mina hundar är perfekta på punkten. Snarare att vi jobbar på det och detta inlägget innehåller sånt vi testat – både bra och dåligt. Ni som har detta problemet vet ju säkert hur svårt det är att bli av med. När Frasse kom hit skällde han hur mycket som helst, han kunde sitta och oavbrutet skälla en i örat om man inte gjorde som han tyckte. Och när han var uppbunden i trädgården lät det som ett litet (dåligt) skyddspass ungefär. Tur vi inte har nära grannar hehe. Nu gör han typ aldrig det, men ibland kommer ett skall när man är för långsam att säga hej till honom när man kommer hem till exempel.
Jag längtar mycket till värme så bilderna får bli från när ljungen blommade och jag hade tunn tunn jacka och shorts i änggårdsbergen i somras.
Förutsättningar
Vad har du för hund
Har du en skällig ras får du räkna med lite skällande. även om din granne har en kompis vars syster har EXAKT en likadan hund som minsann kan vara tyst. Det hjälper inte dig att förutsätta det. Men jag ska såklart ge några mer konkreta tips än ”lev med det” lol jag är inte sån. Men om du vet att du har raser i din hund som är mer benägna att skälla kanske du behöver se till att hunden får skälla av sig på andra platser än… i ditt öra? Typ under lekpauser eller så.
Har du inte en skällig hundras men däremot en unghund kan samma sak gälla. ”Kan”, sa jag. Måste inte. Men många unghundar, speciellt valpar, upptäcker rösten och tycker det är superkul. Precis som bebisar. Det kan vara skönt att veta att den fascinationen växer bort! Det betyder dock inte att själva skällandet gör det, speciellt inte om det uppmuntras eller leder till det som hunden vill ha för stunden. Då lär den ju sig att om den skäller händer kul saker.
Hur mår din hund
Är din hund lagom aktiverad? Motionerad? Har den ont någonstans? Om en vuxen hund ändrar beteende på kort tid, till exempel genom att plötsligt börja skälla, så kan det bero på smärta. Eller att ni flyttat. Eller nåt annat nytt. Ha koll! Finns det såna anledningar (både nya saker men motion och aktivering med) som påverkar? Ta tag i dem först. Sen:
Mönster mönster mönster! Skriv dagbok! När är din hund mindre benägen att skälla på allt? Genom att tracka hundens aktiviteter och beteenden hittar du lättare the sweet spot. Du behöver veta vad DIN hund behöver för att kunna slappna av nog för att strunta i att skälla. Jag märker tydligt att Frasse skäller mindre när han fått ösa ur sig i skogen.
Alternativa beteenden/quick fix
Vad vill du att hunden ska göra istället? För vissa hundar räcker det med att ge en annan uppgift. Andra hundar behöver en uppgift som är jävligt svår att kombinera med skällande (Gun hälsar att det går utmärkt att skälla trots att man äter eller har en leksak i munnen). Här kommer tre exempel på quick fixes som ofta nämns som jag inte gillar:
Ignorera? Nääää
Att ignorera hunden funkar ibland, men absolut inte som enskild strategi. Till slut kommer någonting hända (även om det inte är exakt vad hunden ville) som gör att den blir belönad. Eller så blir den till slut så trött att den slutar. IBLAND funkar det, speciellt för hundar som inte är så ihärdiga, men oftast blir det bara att samma sak upprepar sig nästa gång situationen bjuder in till det.
Gör istället: trötta ut hunden, se över situationen som gör att hunden skäller och ändra den istället. Exempel: när jag ska binda upp Frasse ute har jag alltid ett ben med mig till honom så han har ett alternativ. OM han skulle börja skälla kan jag låtsas att jag inte hör en stund, då har han ett ben att tugga på när han ”ger upp” i alla fall. Inte optimalt ur ett etiskt perspektiv kanske, men ibland måste man faktiskt få gjort saker i livet.
Skrika tillbaka på hunden? Näääää
Det finns skrikande och det finns skrikande. Den ena typen är jag skyldigt till, dvs att TAPPA mitt cool och typ gorma ”tyyyyyyst” för jag blir så frusterad. Försöker såklart undvika detta in i det sista men jag är bara människa så vill ändå säga att om du också tappat det på din hund så är det ingen fara, även professionella hundtränare gör det. MEN – och detta är viktigt – jag ser inte det som träning. Snarare tvärtom, ett misslyckande.
De som använder skälla tillbaka-metoden mer systematiskt för att skrämma hunden till tystnad har förmodligen hundar med ganska litet behov av skall, skulle jag tro. För hittills har jag inte träffat någon där det funkat.
Leksaker och ben
Vid de tillfällen skällandet brukar uppstå – ge en leksak eller ett tuggben innan hunden börjar. Det är svårt att skälla med ben i munnen. Om du dessutom, som jag föreslog innan, kartlägger, aktiverar och går till botten med problemet så kommer dessa tillfällen bli få. Den största delen onödigt skällande hjälps av förebyggande åtgårder.
Ett stort misstag är att ge benet när hunden redan börjat. Jättevanligt med valpar – den far omkring och är svinjobbig och då tar man fram ett ben. Vad lär den sig? ”Om jag är störig får jag goda grejer”. Ja men en gång är ingen gång, fem gånger är faktiskt ingen gång med valpar så länge man varierar sin nödlösning. För det är det ben är i det fallet, en nödlösning för att stoppa vansinnet. Men ger man ben varje gång sätts det ofta i system. (Inte för att valpen är ond, lol. För att inlärning funkar så)
Så, se till att ha en övergripande bild av situationen det störiga beteendet uppstår i – vare sig valp eller vuxen – och ge nåt innan. Om du nu ska ge nåt.
Vad som funkat för oss
Frasses skällande har mycket att göra med understimulering och frustration. Men även unghundsosäkerhet. Det som hjälpt mest där har varit tålamod, att aktivera honom ordentligt (med långa promenader i långlina eller lös, i skog och mark. Spår. Träning) och att då och då bryta beteendet genom att gå in till honom och lugna, beroende på när det hänt. När han varit uppbunden ute har ben och att faktiskt säga till honom att gå och lägga sig hjälpt mycket.
Gun skäller mer om hon fått mer träning än motion. Hon blir liksom på tårna och skäller på småljud. Det är inte riktigt samma sak och har mer med larmande att göra och får kanske bli ett eget blogginlägg (lämna en kommentar om du vill det! obs inte på insta utan här nedan). Men där har motionen och utomhusvistelse varit viktigt. Och att ha en specifik plats, som filtträning!
Blev detta inlägg ens bra? Känns som jag rantat. Nåväl. Hoppas ni gillar! Tryck på hjärtat i såå fall så blir jag glad! Glad söndag!!!!!!! Äntligen bloggar jag igen, saknat!!!!!!!! Hörs snart igen puss puss puss