Jag har upptäckt att det är omöjligt att beskriva skiftet som pågått under de senaste månaderna. Kan inte beskriva det för mig själv och än mindre för någon annan. Min situation ser annorlunda ut, visst. Men inte såpass att det står i proportion till den totala förändring jag upplevt. Jag försöker:

Jag har energi igen. Jag behöver inte kämpa för att glädja mig. Som förra året – jag hade så mycket fint och kul och bra men det var som en uppförsbacke att ta in. Allt var motvind och nu är det stilla. Ingen medvind, inget dramatiskt. Är som att jag andats ut (skönt) men också som att jag kan andas in igen. Frisk luft, så känns det. Förra året var som smog. Nu är det som en kall dag.

Att vi har minus 16 grader, strålande sol och jullov gör inte saken sämre. Kanske därifrån liknelsen kom, jag vet inte, jag skriver bara detta rakt ut, tänker inte. Ska åka skridskor och äta korv med bröd snart. Kollar på taxvideos på TikTok och skrattar med mitt barn.

Det vänder. Det gör alltid det. Jag vet det och jag påminner mig själv, även i det djupaste mörker jag hamnar i då och då. Det kommer att bli bra igen. Jag har haft det såhär i 32 år (nåväl) och hittills har det alltid blivit bra igen. Sen blir det piss ett tag. Och sen bra igen. Det är inget att haka upp sig på. Bara fortsätta framåt. Och för första gången på typ ett år så vill jag just det. Fortsätta framåt.

ps. jag har skrivit min årssammanfattning men jag orkar inte publicera den än. 2023-inlägget får komma senare. Jag måste foka framåt nu, inte gräva mer.