Nu har det gått lite mer än ett dygn och jag ångrar grovt att jag tog upp det. Eller okej, jag har fått tillräckligt många tack i dm för att inte ångra det tror jag. Väldigt många har varit, eller är, i min sits och tycker det är bra att jag pratar om det. Så för deras skull ska jag kanske inte ångra. Eller alla ni som skrivit snällt överlag.
Men jag är ju så jävla dum i huvudet som inte fattar att jag öppnar för idioterna också. Alltså massa folk som inte ens följer mig har gått in och kommenterat taskigt nu. Jag tar bort kommentarer och blockar direkt såklart. Man får tycka – men man får inte vara elak. Det är ett fascinerande beteende. Jag mår så dåligt och fått veta på så många sätt hur rutten jag är – trots att jag fortfarande inte gjort något. Och åt båda hållen. Det finns de som tycker att jag är sjuk i huvudet som inte redan avlivat Frasse. Och det finns de som tycker jag är rakt av vidrig som ens tänker tanken på avlivning istället för omplacering.
Tänkte ta en liten genomgång av responsen, flera av er är nyfikna. Och jag KÄNNER ju olika saker för den.
99,9999999% – underbara fina stöttande om att hur jag än gör så litar man på mitt beslut och att jag har en faktisk hjärna att fatta beslut med. Och en förmåga att förstå lite, eftersom jag ändå kan lite om hundar. Älskar er alla! Tack för att ni har förtroende för mig.
En liten del – “en död hund lider inte” och andra direkta uppmaningar om att låta Frasse somna in. Okej. Lite harsch grej att skriva till en person man bara känner genom internet kanske? Men fortfarande: okej, jag behöver kanske höra att det är ett alternativ så jag är tacksam för att ni inte lindar in det trots allt. Jag kommer dock, fortfarande, fatta beslut själv och inte på grund av vad andra säger. Och avlivning är inte aktuellt just nu.
En annan, mindre, del uttrycker – Frasse ska ha ett nytt hem och en tredje chans no matter what. Hitta någon bara! Hellre ett hundstall än somna in. Nästan pro life-vibbar? Typ hellre att han är uppbunden i skogen än att han inte får leva? Blir ärligt lite orolig av dessa. Alltså om jag ska leta hem till Frasse blir det inte att han ska få stå i ett stall och vänta. Jag kommer att vara svinkräsen och det är faktiskt viktigt både för säkerhet och för hans skull. Sen också: det finns inte obegränsat med hem som vill ta över hundar. Speciellt inte hundar med problem. Har ni kollat blocket? Hundstallet? Det är inte rusning. Tror ni att barn- och djurlösa ensamvargar sitter i tomma hus ute på landet och bara längtar efter att ta över en stökig hund?
Om ingen kan eller vill ta hunden, vad gör man då? Och om man ska såga och döma mig för att jag inte hittar ett hem åt honom: skulle jag då hellre låtit tidigare ägare avliva honom? Lika bra ju, då skulle jag sluppit försöka och bli helt bränd i ett år. Och ingen hade behövt veta. Ingen hade heller kunnat döma mig. Skönt? Är det ett vettigt sätt att tänka? Är det ett budskap vi vill sända? Att det inte är någon idé att rädda en hund om man inte kan ge den x antal år?
Nu ligger omplacering närmast för mig eftersom jag ändå har rätt bra koll MEN jag tycker ändå inte att man ska vara så snabb och döma de som avlivar sina hundar. Tror de allra allra flesta har goda anledningar och älskar sina hundar. Så det hjälper liksom ingen att slänga dömande in i tårfyllda kinder, fattar ni? Det är redan ett skitjobbigt beslut att fatta.
Som sagt och jag vill vara supertydlig här: jag vill ha ett samtal och jag tycker vi har ett fint sådant för det mesta. Men på sin plats att påminna: jag kommer inte fatta ett beslut spontant eller utan kött på benen. Jag har redan tänkt i flera månader. Detta är ingen stories-omröstning om vilken lunch jag ska köpa.
Att döma av de hundratals dm jag fått med folk som är, eller varit, i liknande sits som jag känner jag att det är fint om vi kan vara snälla och snacka trevligt med varandra, även om vi kanske tycker olika. Ha respekt för varandra, snälltolka och tro det bästa om varandra.
Jag vill också be er, allra ödmjukast: lita på att jag har en fungerande hjärna. Jag behöver inte kommandon, jag behöver stöd. Puss!
