GUN ÄR KASTRERAD

in GUN on Share

Vi gjorde det! Ni som hängt med mig på instagram har kanske snappat upp i stories men här kommer hella vändan!

Fakta om Gun: livrädd för människor, skiter ner sig av skräck för veterinär (oavsett hur lite/mycket hon behövt vara där och att hon 0 gånger haft dåliga erfarenheter där. En av hennes favoritpersoner jobbar på djurkliniken liksom! Och hon har aldrig varit skadad eller behövt vård. Tror det är lukterna. Hennes första år i livet tränade vi ganska mycket på det men det har inte hjälpt alls, det är som att det sitter djupare)

Skit samma. Hon är livrädd. Så det är ju inte så kul att tvinga dit henne. Men hon är tik, långt över könsmognad, och ska inte ha valpar av tusen anledningar. Förr eller senare kommer jag behöva kastrera henne för att motverka risk för en del åkommor ändå. Och jag har faktiskt haft denna planen ett bra tag.

Så här skrev jag för något år sen:

”…hennes HORMONER och hur de påverkar hennes rädslor. Och då kommer man ju lite automatiskt in på kastrering. Nu listar vi!

Argument för:

  • Hennes rädslor tog inte ordentlig fart förrän hon började löpa första gången, vilket får mig att tänka att det kanske finns ett samband. Hon var inte en ”chill” valp innan men det var som att spruta bensin på en eld när hon löpte.
  • Jag märker tydligt att hon blir extremt påverkad av sina löp, mer rädd, reaktiv, vaktig och har en större benägenhet att visa aggression
  • Hon ska inte ha några valpar ändå, eftersom hennes mentalitet inte duger till avel
  • Sen det vanliga: risken för tumörer och sånt

Argument mot:

  • Behöver inte alls hjälpa rädslorna, kan faktiskt till och med göra dem värre…
  • Viktuppgång, Gun är redan ett matvrak och det skulle kännas hemskt att ha henne ännu mer fixerad vid det
  • Det är ett stort ingrepp, där man dessutom söver ner hunden, vilket alltid innebär en risk
  • Hon är en generellt frisk hund, förutom den mentala biten då, och det kan tyckas onödigt att utföra ingrepp på en sådan

Nu är hon nästan fyra så hon har gått igenom hela könsmognadprocessen. Löpen har sedan första gången blivit värre och värre för varje gång de kommer. Om det i början såg ut typ såhär: löp 2 veckor, skendräktig efter 2 månader, bra och ”normal” i 4 månader, sen nytt löp. Så har de där 4 månaderna i mitten bara krympt och krympt. Fönstret där hon mår bra och normal blir mindre för varje gång och det är jäkligt tråkigt för alla inblandade, särskilt Gun.”

Och samma saker kvarstår. Förutom att hon är över 5 år nu.

Dagen för kastering

Så kom dagen, tiden var bokad. De var förvarnade på kliniken. I och för sig var jag inte helt övertygad om att de fattade vidden, eftersom receptionisten föreslog att vi skulle komma eftermiddagen innan så Gun ”kunde äta lite godis i väntrummet”. Förlåt men HAHAHAHHAHA oj. Det är skillnad på rädd och rädd. Hade godis i väntrummet hjälpt hade vi inte haft detta problemet. Vi har jobbat på detta sen hon var valp :))) Jaja.

Körde dit, till ett nytt ställe, men så fort Gun insåg att det var en veterinärklinik så kissade hon ner sig och försökte fly. Vi fick sitta i ett eget rum, och hon som skulle göra operationen kom in. Hon blev förvånad över hur rädd Gun var. Jag bara… japp. Jag SA ju det. Gun skrek som om vi försökte döda henne när hon skulle lyssna på hjärta/lungor. Och kissade ner hela mig. Alltså total panik. Sen fick hon lugnande av en annan och vi lyckades faktiskt lugna Gun innan det, så det gick bra. Båda personerna var underbara och förstående och visade verkligen hänsyn och lyssnade på mig! Jätteskönt.

Det tog typ 2 minuter för Gun att bli jättetrött, inte så konstigt när hon haft det så jobbigt. Jag satt kvar i rummet och läste medan de opererade henne och vi kom överens om att hon skulle få ha uppvaket inne hos mig. Så jävla skönt!!! Eller jag blev lättad och kände att de faktiskt tog hänsyn till Gun och hur jobbigt hon hade det. Istället för att bara köra på liksom.

Efter någon timme kom de in med henne. Det var BRUTALT. Jag är ändå ganska tålig med mina hundar, oroar mig inte så mycket och liksom… kanske är lite för chill med vissa grejer. Speciellt Gun har hittills som sagt varit jävligt tålig och aldrig behövt söka vård heller, så i min hjärna är hon lite odödlig liksom. Hon har kass mentalitet, absolut, men den fysiska hälsan är kanon. Att se henne ligga med tungan ut, helt avtuppad… Det var inte kul. Det gjorde ont. Skärrad matte på bild:

Allt gick bra i alla fall och förutom en jääääävligt klumpig kommentar när vi skulle gå, som jag blev väldigt ledsen och irriterad av så gick det ju bra. Jag gillade alla på kliniken utom hon som fällde den kommentaren, det anpassades fint och jag kunde göra det jag bestämt mig för innan: vara positiv, glad, lugn, trevlig och ett bra stöd för Gun.

Så, nu hoppas vi att Gun mår bättre. Slipper de värsta topparna och dalarna av hormoner och kan bli lite jämnare så småningom. Hon är extremt kränkt av tratten och vägrade äta fram tills jag tagit av den första dagen. Men nu har hon vant sig.

Håll tummarna att hon ska må bättre snart!

Om ni vill läsa mer om kastrering ser ni allt jag skrivit om ämnet här – och om du är en person som hellre lyssnar så kan du slå på senaste avsnittet (23) av Hundsnack med Hanna & Lilly!

DRÖMMAR OM FRAMTIDEN

in PERSONLIGT on Share

Fick frågan på instagram och även om det känns nästan förbjudet med drömmar just nu så ska jag försöka. För det finns ju. Alltid, finns de där. Och hoppet. Det senaste har det varit så tungt och mörkt så jag har inte orkat. Men små glimtar har funnits.

💫Valpenvila. För helvete sluta döda barn. Skänk pengar om du inte redan gjort. Vet det känns så futtigt men det är ändå något. Och något är tusen gånger bättre än inget.

Skulle kännas helt sjukt att börja detta inlägg med annat än det, med tanke på hur det går i världen.

💫Att skit ska vända är min mest frekvent tänkta tanke. Det måste vända snart. Jag (och personer i min direkta närhet) har, utan överdrift, haft ett mer turbulent och dramatiskt år än någonsin tidigare. Och då har jag ändå detta på mitt track record: partypingla i Paris som sen blev inlagd på psykhem. Ni fattar. Detta året toppar med hästlängder! Det är STORA grejer som hänt. Som var för sig hade räckt för att krossa ens ljus. Och det har varit 3-4 stycken sådana händelser, eller processer, som pågått. Och pågår. Har inte fått en paus.

💫Att det ska lösa sig med Frasse. Något måste hända. Jag har gått och vridit och vänt på det jättelänge, det här inlägget är liksom… sluttampen? Men nu är det lite som när man har en kass pojkvän och man har kommit fram till att man behöver göra slut. Det tar lång tid att landa där men när man väl gör det så är det som att de rosa glasögonen plötsligt är borta och man ba OJ hur kunde jag inte se detta och detta och detta innan. Så är det med Frasse nu. Jag har inte försköningsglasögon och inser plötsligt att han inte alls mår så bra som jag inbillat mig innan.

💫Att jag ska bli bättre på att fokusera på det som betyder något. På de som vill mig väl. Att jag ska lära mig att sålla bort och skita i de som ändå inte gillar mig. Lägga energi på rätt ställen.

💫Jag drömmer om att ha en trädgård som ger mig blommor och mat nästa sommar, även om det är långt bort nu. Det är ständigt pågående. Att mina höns ska ge ägg och må bra och få picka färskt. Trädgården och självhushållning är på toppen av min intresselista, och jag sörjer att jag inte kunnat ägna mig åt det så mycket i år.

💫Att Gun ska bli sig själv igen och våga ta för sig. Inte gömma sig under soffan och inte bli bortglömd när allt fokus går till den andra hunden.

💫Att ha en större familj. Det är en hemsk sak att drömma om, särskilt när det pågår länge och inget händer. Man kan inte påverka. Önskar inte den resan på min värsta fiende. Det är en mardröm att se tiden rinna ifrån en och längta längta längta med hela kroppen. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan. Nej, fy fan.

💫Jag drömmer om ork och hälsa och frihet. Att kunna sprida glädje och sånt igen. Att kunna ha en fin hörna av internet av snällhet och mjuka hundtassar.

Det drömmer jag om mest av allt.

FRÅGELÅDA: TRE MYTER SOM BORDE DÖ UT

in FRÅGELÅDA on Share

Fick denna frågan under en frågestund på instagram och blev *inspirerad*. Jag tycker mycket om att finurla på olika vedertagna ”sanningar” i hundvärlden nämligen. Ofta när jag har privatkonsultationer får jag liksom säga stopp stopp stopp hallå, VEM har sagt det där! Det finns liksom vissa saker som folk bara slänger sig med (och slänger på nyblivna hundägare…) och listan kan göras lååååång. Men vi börjar med tre grejer!

Håll i hatten, nu kommer mina egna åsikter!!!

”Hunden blir vad du gör den till”

Att folk fortfarande säger detta – och TROR på det. Hallå? Varför har vi då avel? Olika raser? Valla med en mops eller använd en schäfer som apporterande jakthund om du vill. Det GÅR ju, men hur kul? Och hur lätt? Nej, exakt. Visst, du kan lära hundar en massa saker livet ut men att tro att en hundvalp är som ett blankt blad är inte bara fel, det är puckat.

Du kan påverka mycket, men inte allt. Och hunden har med sig massor, både från mammans dräktighetstid, gener, tidig socialisering som du inte alls kan påverka (för den sker i valplådan), personlighet. Jag kan fortsätta. Hundar är individer.

Jag får dessutom minst en gång per kurs jag hållit i, någon som kommer med sjätte (eller elfte, tolfte, tredje ni hajar, nån som haft många hundar innan) hunden som INTE ALLS gör som tidigare hundar. Personen gör allt som alltid funkat på de andra, men med denna: nope. Och då kan det vara samma ras till och med.

Hoppas folk slutar säga detta. Det är liksom så dumt. Och taskigt mot alla som haft en hund med riktigt kass mentalitet, det är inte ovanligt att sådana hundar hamnar i extremt kunniga händer (jag känner så många åt alla håll på spektrat kring positiva och hårdare metoder, bruksnördar, vanligt familjefolk, rekos, jaktfolk, agilityfolk. Alla varianter) och ändå inte blir helt bra. För allt går inte att träna. Mycket går, men du kan inte programmera om hunden som en annan robot hallå.

Finns en googling jag rekommenderar om man är och nosar på att hunden blir vad man gör den till: MENTALITET. Ha så kul!

Men visst det finns ju folk som tror att barn föds som helt blanka blad också så jag håller inte andan att denna myt ska dö ut 🙂 🙃

”Du förstärker rädslan om du klappar din hund”

Okej detta är fortfarande något jag får skit för när jag säger men… Det finns inget som tyder på att en hund som blir STÖTTAD, genom klappar till exempel, när något läskigt händer, blir mer rädd.

Här kommer vi in lite på vad jag menar kan gå under kategorin Sunt Förnuft. Ser du nån bli skrämd, en hund eller ett barn eller en vän – inte fan vänder du ryggen till? Alltså visst att du inte behöver skrika i falsett och slänga dig på marken och vara en drama queen men typ klappa lite och visa att du är en trygg och stabil kompis är liksom inget som kommer göra din hund till en uträknande manipulativ psykopat?

Som sagt: nej du behöver inte bli helt TOKIG. Men blir din hund skrämd av en smällare så stötta den. Hjälp den inse hur farligt det var. Ibland är det inte farligt. Men att helt ignorera någon som är rädd och förvirrad kan faktiskt göra rädslan värre, då måste ju hunden ”slåss” mot det farliga själv.

Också ett annat exempel jag sett varianter på: om du skulle bli rånad och sen få en kopp valfri god dryck av en snäll kompis som ville trösta – skulle du bli mer rädd då? Skulle det stödet i sig göra dig mer oroad över att gå ut? Eller om du skulle bli rånad och sen svarar ingen kompis när du försöker nå dem – skulle du bli mer rädd då? Kanske gör det ingen skillnad hur du blir bemött. Kanske är det gött att få stöttning. Kanske beror utfallet på att rädsla är en reaktion vi inte riktigt kontrollerar. Kanske är det en överlevnadsinstinkt vi och alla andra djur har i ryggmärgen för att kunna hantera hot. Typ superprimitivt och viktigt. Vad vet jag 😃😃

För extra tydlighet: jag menar inte att man ska göra en stor grej om inte hunden gör det (allt är inte ett bankrån förstås), då kan det ju bli fel. Om hunden liksom inte är rädd för åska, men DU är det och därmed beter dig som att jorden går under och visar den för hunden, klappar den som om den var rädd med darrande stämma osv, DÅ kanske du kan smitta den. Jag har sett ett fåtal exempel på hundar som faktiskt blivit rejäääääält mjäkade med och som sen haft som default beteende att se ledsen ut för att få bli upplyft/äta skinka/whatever. Det är dock inte så vanligt.

Men om hunden blir skrämd av nåt kan du klappa den lugnt och visa att du är en tryggis som löser skit. Har du en millimeter fingertoppskänsla och kan läsa av din hund så: i believe in you.

Gud jag vill inte ens skriva detta för jag vet att folk kommer snacka så mycket skit om mig nu. Sist fick jag skit från två olika håll: de som sa att hunden blir helt sjuk i huvudet av tröst OCH från de som sa att man i princip kan göra vaaaaad som helst när hunden är rädd utan att den påverkas det minsta. Jag tror fortfarande på nåt slags mellanting och att rädslor är ett brett begrepp. Jag tror att man kan trösta ”fel” om man inte kan hundspråk, till exempel. Att man tolkar hunden knasigt och så blir det en inlärning man inte räknat med som ju INTE sker med en på riktigt rädd hund. Men ja ja, som vanligt: håll det gärna bakom min rygg, jag behöver inte få det sagt till mitt face. Tack på förhand 👍👍👍 Kort och koncist som vanligt, Lilly.

”Träning är det som sker när vi har godis, leksak, klicker och en plan”

Okej svårt att formulera som citat men hundar lär sig hela tiden. Att tro att man kan låta valpen göra som den vill i 6 månader (pga så liten å gulliiiii) innan man tar tag i träningen är att låta den träna sig på egen hand. Väldigt lite av hundens träning är uppstyrd, skulle jag säga. I tricks och lydnadsmoment, absolut. Men i vardagen – nja. Där måste man ha en helt annan typ av plan.

”När ska jag börja träna valpen” är alltså att vara lite snett på det. Din valp är redan i full gång med att lära sig en massa saker! Hur får man mat? Hur visar man att man vill gå ut? Var kissar man? Vem är snäll och vem är tuff? Var sover man? Får man hoppa på lillhusse när han kommer hem? Finns det mat man kan sno från bordet? Vad händer om man drar i kopplet? Och så vidare.

Tre tips för dig som har valp som blev helt yr och överväldigad nu:

  1. Lyssna på podden! Vi pratar massa valp nu! HÄR!
  2. Haffa en plats på valpkursen online. Kanske den snällaste och enklaste att ta sig igenom? Helst innan du fått hem valpen eller upp till 6 månader typ. Videolektioner som portioneras ut lugnt och med stöddokument du kan fylla i så du har full koll på vad du ska göra och när 💕 Läs mer om valpkursen online här!
  3. Det kommer att bli bra. Det tar lite tid bara!

Det känns som att jag inte läser om detta så mycket på internets nät, så att säga. Men möts av det ofta i den riktiga världen. Alltså av bekanta och på kurs och vänners vänner och sånt. Det är faktiskt en vanlig myt i min människovärld. Sen om det är så för resten av Sverige vet jag inte. Men jag tror att det är rätt vanliga personer jag stöter på med denna funderingen!

Okej det var väl det. Jag blev lite matt haha, HATAR att sticka ut hakan för får alltid skit oavsett hur många brasklappar och disclamers jag lägger in. Vissa känns som de VILL misstolka. Nåväl. Hoppas du gillade detta! Tryck gärna på hjärtat i så fall 💕 Eller lämna en kommentar!

PUSS

TANKAR OM BLOGGEN

in PERSONLIGT VÄLMÅENDE on Share

Ja, jag tappade ju allt i våras. Taget och lusten och allt. Delvis beroende på detta men även andra saker som jag säkert kommer orka prata om någon gång framöver men inte nu. Från att mina sociala medier och blogg varit något jag sett fram emot att fixa med, och konversationerna med er varit något jag sett fram emot, blev det bara tungt. Alltså även ett snällt pepp dm kunde få luften att helt gå ur mig. Helt sjukt nu när jag känner att jag är på andra sidan.

Jag har alltid varit mer av en text-person än en video-person, vilket inte är till min fördel i dagens snabba tiktok-aktiga flöde. Man ska göra snabba, lättkonsumerade videos. Och visst, jag kan väl göra några sådana. Men jag behöver få skriva också. Jag kan inte bli en tiktokare. Jag är inte sån. Och eftersom instagram försöker vara tiktok (härmar alla funktioner, premierar samma typ av snabba innehåll, osv) känns det som att jag passar mindre och mindre där med.

När de gjorde så att man kom upp som ”förslag” i flödet för folk som inte ens visste vem jag var, blev min vistelse där typ 8032180 gånger läskigare. Jag gillar inte alls att få kommentarer från folk som inte fattar ironi, till exempel. Nej tack.

Jag märker också nu med hela Frasse-grejen att guuuuuud vad mycket skönare det är att prata om det här på bloggen jämfört med på IG. Alltså kommentarerna är snällare, mer genomtänkta och generellt smartare om jag ska vara ärlig. De som är trolliga kan jag skita i att godkänna. På insta: not so much. När jag la upp om Frasse där hade jag säkert 20 pers som kommenterade olika åsikter som inte ens följde mig??? Ja jag räknade! Varför kommentera på ett konto man inte ens vet vem som står bakom? Knäppisbeteende. Avbryt genast.

Jag måste ju ha instagram, jag inser det. Alltså för att kunna nå ut och gå runt och sånt. Men jag funderar på att låsa kontot eller nåt. Låta folk söka sig till mig istället för att poppa upp rakt i ansiktet på folk som inte bett om det, bara för att en algoritm bestämt att mitt konto eventuellt kan få en person att spendera mer till i appen. Jag har ingen strävan att bli störst eller känd, jag vill bara ha en nice plats för hundfolk att hänga på på internet (det var därför jag började med detta öht, för det fanns inte när jag skaffade hund). Gärna kunna hålla några kurser per år också så mitt företag går runt. Men jag vill inte vara nån influencerkändis med perfekt liv som ska visas upp. Jag är inte perfekt, det är väl ingen egentligen.

Måste hitta en lösning i alla fall, som inte suger musten ur mig. Fick frågan om vad jag hade gjort om jag plötsligt blev ekonomiskt oberoende för ett tag sen. Direkt, rakt från hjärtat, kom:
– Kasta telefonen i ån
Jag vill inte leva i min telefon. Jag vill inte uppmuntra andra att göra det. Jag gillar ett långsamt liv. Jag vill ha tid till familj och vänner och kreativitet och trädgård. Jag vill inte jobba dygnet runt. Det gör jag inte men gränsen är vag. Liksom om jag går en promenad och tar ett kort på en hund – är det jobb då? Ja men typ, ju. Speciellt om jag lägger upp bilden någonstans. Om jag ger en kompis mamma råd om sin nya hund – är det jobb då? Typ. Eller? Ni fattar.

Okej detta blev navelskådigt men det får vara så. Jag tänker och jag vill inte göra som i våras och isolera mig. Ni som läser här och gillar det jag gör – kom gärna med synpunkter och tips eller önskemål på vad för slags innehåll ni gillar. Ni vet vissa företag som bara bryr sig om NYA kunder, ger massa rabattkoder och sånt och lockar och lockar. Men sen när man väl är eller har varit kund så är det noll service *tittar åt ljudbokstjänsternas håll* – precis tvärtom ska vi ha det. Ni som är här, oavsett om ni någonsin spenderat en krona på mina tjänster, det är ER jag bryr mig om. Jag vill veta vad ni tycker.

Jag vill fortsätta finnas men på ett sätt som är hållbart, kul och som gör hundvärlden lite trevligare. Om än bara i ett litet, litet hörn. Tillsammans!

I HUVUDET NU: EN FRISK HUND, ELLER?

in FRASSE on Share

Alla hundar kan bitas om de blir tillräckligt trängda, det är ju inget konstigt. Men hundar som attackerar sin ägare utan någon ”rimlig” orsak är en annan sak. Okej fattar att det är rimligt i hundens ögon, ur dens perspektiv men vi måste väl ändå kunna vara överens om att i vissa fall handlar det liksom om att en viktig spärr saknas, oavsett hur mycket man ser det ur hundens perspektiv. Min favoritgrej att göra, det vet ni som följt mig ett tag va? Eller jag gör alltid det när jag coachar kring olika problem, det är en no brainer. Allt blir lättare att lösa om vi först kan sätta oss in i hundens synvinkel. Men i vilket fall: vissa spärrar ska väl ändå vara på plats för att en hund ska anses mentalt frisk? Typ inte vilja döda hen som skyddar/föder/hjälper den, över en bit snorpapper/en sten/ett plektrum/en karta alvedon?

Men men. Jag tycker det är intressant i alla fall just nu, att tänka kring vad som är en frisk vs en sjuk hund. Och alla grader där också. För jag menar även fysisk sjukdom kan ju diffa från cancer i hela skelettet till en liten klo som gått av. När är det ”tillräckligt” för att låta en hund slippa ha det så. Vissa verkar tycka att inget är tillräckligt typ, allt ska hållas vid liv. Bara den har små ljusglimtar eller en dag på hundra som är ok så… Och psykisk sjukdom har ju också en stor bredd. Men precis som i människovärlden tas det inte alls på lika stort allvar. Oavsett grad alltså. Jaja det är lösa tankar, ta det inte för allvarligt tack.

Det är ena delen som jag tänker och funderar på. Hur stressad är Frasse egentligen? Hur mår han? Går det att återställa spärrar? Jag tror han inte mår toppen. Men jag står fast vid att han knappast kunde haft det bättre. Det är i så fall om jag gör mig av med alla andra i mitt liv, sätter livet på paus ca 10 år, och bor ensam med honom men det känns inte riktigt aktuellt. Eller rimligt, görbart, etiskt eller värt.

Jag fortsätter leta efter någon ensam. Som inte har hund, barn eller andra djur. Som bor ännu mer lantligt än jag och med ännu högre staket. Som är intresserad av hundträning. Som är stark, för det är Frasse med. Som jag kan lita på.

Nål i en höstack-läge alltså. Letar chanser för den här gulliga men problematiska hunden. Men som de flesta normalt funtade människor förstår så är en stor, störig, stundtals faktiskt aggressiv hund som i princip välter allt han ser inte svinenkel att omplacera. Och antal personer som bor ensamma, har god fysik så de orkar 30 kg unghund, jobbar hemifrån så han inte behöver vara själv, inte har andra djur eller barn (eller ärligt talat typ vänner den vill träffa ibland), inte bor i alls tätbefolkat område, har en ängels tålamod och god ekonomi – inte svinmånga. Gärna träningsintresserad med så han slipper ha munkorg resten av livet med. Men, jag letar. Kanske finns det någon.

I början av juni, när jag hade haft honom i ett år, så sa jag att nu ger jag det ett halvår till. Jag orkar inte mer. Jag går på knäna, jag går av, jag orkar inte mer. Jag har gjort allt för den här hunden och testat allt. Räddat honom och gett honom bonusår han egentligen inte alls skulle haft, om de inte ringt från kliniken. Han har haft det SÅ bra. Men jag har bränt ut mig till den grad att mitt jobb som hundtränare inte ens kunnat skötas (den ironin!!!). Det räcker. Nu har det snart gått ett halvår. Inget är bättre. Jag har funderat, vänt och vridit i alla dessa månader, det är inget nytt.

Jag letar lite till.

Oavsett hur det blir vet jag att jag gjort allt. Och om nån skulle bli sur om jag inte hittar ett hem: so be it. Det enda ni som dömer mig (och andra som varit/är i min sits för tro mig, jag är inte ensam. herregud mina dm svämmar över) gör är att få mig att skämmas över att jag försökte ge en hund en till chans. Förmodligen avskräcker du en massa folk från att göra ett försök. Att ge en hund en andra chans är någonting fint, det tycker jag fortfarande. Beundrar alla er som gör det! Och som kämpar för hundar som far illa. Och jag vill fortsätta tro att det var rätt sak för mig att inte låta Frasse dö för lite mer än ett år sedan, även om det inte slutar som jag vill.