hundtränarlilly

Jag hade en rottweiler en gång i tiden. För två år sedan fick han somna in och jag vet att många fortfarande undrar vad som hände. Jag vet också att det gärna spekuleras om saker och ting. Jag har inte orkar skriva ett skit om detta än. Men nu är jag väl redo. Eller tvungen. Jag gör det nu i alla fall. Varning för lång historia.

Bulten kom till mig i slutet av april 2015. Då hade jag en mops sedan innan och ville ha mer att jobba med. Mopsen var min första hund och jag var helt ny i hundvärlden men kände mig hemma. Jag hade blivit lovad en liten ”jävuls”-valp (på det bra sättet) – mycket motor, kamp och power. Jag hade sikte på IPO (en relativt tuff hundsport) och denna valp skulle passa alldeles ypperligt, fick jag beskrivet. ”Första året kommer att bli ett helvete”, sa de och jag skrattade gott. Det var precis vad jag ville ha. Asjobbiga valpar blir ofta bra sen.

Hem kom en otroligt mesig liten nallebjörn som inte ens ville kampa. Han visste inte ens hur man gjorde. Bara tittade med huvudet på sned och viftade på svansen. Han var bara trött, glad och snäll. Och jag föll pladask. Rakt in i hjärtat, pang.

(Jag fick senare veta att de sagt till andra som tog valp ur den kullen, att det var en ”sällskapskull”. Familje-rottisar.)

När Bulten var lite ungefär ett och ett halvt år så började han pipa när han lade sig ner. Jag märkte det första gången när jag stod i köket och han skulle tigga en ostbit. Vi brukade träna lite med frukosten och han bjöd på olika beteenden. Sitt, stå, snurra. Och så ligg – pip. Och jag tänkte att vad fan… Han jag lyckats få fram gnäll hos honom nu. Som en schäfer innan träning. Så himla konstigt. Men sen var det inte så mycket mer med det.

Förrän vi skulle till bilen och han pep till när han hoppade in. Pyttelitet pip, hördes knappt. Men det var där. Och jag förstod att han hade ont. Han hade säkert haft det innan med, för det skulle mycket till för att han skulle visa smärta för mig.

Jag anpassade. Lyfte honom in i bilen (han vägde nästan 40 kilo) och sa inte ”ligg” mer. Jag åkte till veterinären, de hittade inget. Åkte till nästa, inget där heller. Bulten blev sämre och sämre och sämre. Förändrades.

Från att ha varit världens snällaste och gladaste som tog världen med en klackspark och leende blev han på spänn. Misstänksam. Från att alltid vilja vara vid min sida och inte bry sig om någonting annat började han reagera med ilska mot saker vi mötte på promenaden.

Mamma, som var hundvakt då och då hela hans liv, var förvånad. Hon hade alltid känt sig så trygg med en ”stor och otroligt lydig hund” vid sin sida när hon gick i bostadsområdet. Hon berättade att hon börjat ta omvägar för hon inte visste hur han skulle reagera och om han skulle lyckas slita sig loss. Han var ju stor och stark.

Jag hörde även av mig till uppfödaren. De sa alltid samma sak: ge honom mer mat. Bulten var allergisk mot nästan allt utom hypoallergent specialfoder för 1100 kr säcken. Han åt en liter på morgonen och en liter på kvällen men hade svårt att gå upp i vikt. Och hos alla träningskompisar, alla veterinärer och specialister vi någonsin gått till fick jag bara höra hur fantastiskt det var att se en rottweiler som var i bra form. ”Ingen överviktig belgian blue-hybrid som i utställningsringen”.

Bulten började svara upp mot min andra hund, mopsen Johnny. Mopsen hade alltid varit herren på täppan hemma. Styrt och ställt. Bulten hade alltid bara älskat Johnny och låtit honom hålla på. Plötsligt svarade han upp när Johnny kaxade och helvete, vad bråk det blev.

• 

• 

Jag fortsatte utreda Bulten hos veterinärer och specialister under all denna tid. Ingen hittade något. L7S1 (ryggdiagnos) misstänktes men kunde inte konstateras. Han blev friskförklarad men aldrig bättre. Bara sämre. Han fick smärtstillande tabletter men de fick hela hans mage att blöda och allergin att blomma. Han bajsade blod och kräktes av alla tabletter så det gick inte.

I oktober 2016 blev jag gravid men jag fortsatte ändå leta fel och prova behandlingar. Jag gick mest promenader och aktiverade så gott jag kunde men hade själv rätt ond foglossning. Undvek hundmöten och allt som kunde trigga honom. Koppelvila var inte något som skulle kunna vara konstant för en hund som Bulten. Han behövde röra sig. ”Sportweiler”, kallade vissa honom. Han blev värre och värre hela tiden.

I januari bet Bulten en liten bebis som låg och sov. Han nosade lilla bebisen och allt gick så fort och som vi tolkade det kom han åt bebisens hand bara lite, inte med något agg eller så. Men tillräckligt för blod och panik från mig och mamman. Såklart. Vad i helvete, liksom!?

Men det tog ändå några månader innan jag orkade överväga avlivning. Jag funderade på omplacering men kom fram till att det inte skulle gå. Jag kunde inte lita på honom längre, inte hos någon annan heller. För att inte tala om hur svårt det skulle vara att hitta ny ägare till en superallergisk, sjuk och faktiskt stundtals arg rottweiler.

Jag skrev till uppfödaren igen. Fick samma svar. ”Öka maten till det dubbla”.

Den 24 april 2017 fick Bulten somna in. Min bästa vän. Min once in a lifetime-hund. Min stjärna, följeslagare, vapendragare. Min Bulten. Och jag kan fortfarande behöva stanna bilen och köra till sidan för att jag påminns om honom och då börjar jag gråta. Jag grät varje dag i säkert ett år. Min son föddes i slutet av juli 2017 och jag grät över Bulten. Saknade Bulten. Saknar honom. Fortfarande är jag helt knäckt.

Och jag vet dessutom att uppfödaren baktalat mig. Jag fick samtal från andra som köpt hund av dem. Som undrade om det var sant att jag avlivat en helt frisk hund för att jag blev gravid. Jag vet inte hur man kan sprida sådana rykten, men det är vad jag förstått att de gjort och fortfarande gör.

Jag kan visa mina veterinärräkningar. Och utredningarna. Det ändrar nog inte på något. Inte för dem. Och verkligen inte för mig. Allt jag ville var att Bulten skulle vara kvar och må bra. Det kunde han inte. Det fanns ingen annan väg och jag kommer aldrig att släppa det.

Det är alltid han. Det var alltid han och jag. Och jag fick inte ha honom kvar.

Men nu har jag åtminstone fått berätta min sida.

Jag vill börja med att varna för att detta inlägg innehåller riktigt känsliga grejer gällande psykisk ohälsa och självmord. Läses på egen risk och snälla sök hjälp om du mår dåligt.

Så här års blir jag alltid dålig, sjuk. Alltså psykiskt då. Jag har massa diagnoser, det har varit illa. Riktigt illa. Men det blir lättare ju äldre jag blir, förmodligen på grund av att jag kan läsa av mina signaler bättre och bättre och sätta in åtgårder därefter. Det pratas massor om att vi ska snacka mer om psykisk ohälsa och jag skulle vilja ge mitt perspektiv på detta.

Alltid när någon känd person dör på grund av självmord så kommer dessa uppmaningar. ”Vi måste prata om psykisk ohälsa!”. Så även nu. Jag har inte orkat skriva något, för detta är inte min sorg att skriva om. Men jag kan skriva om reaktionen. Alltså, den om att vi ska snacka mer.

Vi kan säga hur mycket som helst att vi ska ”prata om psykisk ohälsa”.

Alla säger att vi ska snacka, dela med oss av både ljusa och mörka stunder. Och det ska vi såklart. Och jag tycker att vi faktisk får det. Det känns som att det numera är helt okej att berätta om ångset och depp på sociala medier.

Problemet, enligt mig personligen alltså, är två saker:

1. Att det är skillnad på att må lite kass, ha en dålig dag eller vara ledsen eller i sorg – och att faktiskt må så jävla kass att man vill dö.
2. Det andra är att ingen (vad jag vet) vill prata om det där mörkaste. Och ingen vill heller nog lyssna. Det är för mörkt. Och det spelar ju fan ingen roll om folk snackar om det inte finns en mottagare.

Vill vi bara ha tillrättalagt och glatt? Ja, kanske. Möjligtvis med inslag av söndagsångest. På sin höjd. För det mörker som krävs för att man faktiskt ska avsluta sitt liv är inte sexig eller instagramvänlig. Den läks inte av en kopp té och ”self care” och inspirerande citat. Det där jävla mörkret är så mörkt så det äter och river inifrån och du vill skrika men du kan inte för det finns ingen luft. Du kvävs både utifrån och inifrån och någon sliter ditt hjärta ner i magen och hela du är tom men det känns som du ska spricka.

Hur fan skulle man orka skriva om det när man är i det? Och vad ska läsaren göra? Alltså, det är ju allvarliga grejer detta. Om jag skulle läsa att någon jag följer mår så dåligt att den håller på att dö hade jag ju fått panik.

Det där jävla mörkret är inte dekadent dans i glitterklänning på en bar. Inget hångel i regnet, inget sjungande stående på ett bord. Ingenting vackert. Det är bara mörker. Att inte orka äta, att inte orka duscha och därmed lukta ångest, svett, fimp. Att ta mediciner dag in och dag ut och ändå vilja dö. Hata allt men mest av allt sig själv.

Kan inte tänka mig att svara det när någon undrar ”hur jag mår”. Okej? Inte heller skriva det på instagram eller här.

För fem år sedan försökte jag ta livet av mig.

Ironiskt att den årsdagen inträffar nu, i samband med alla dessa tankar och händelser? Nåväl.

Jag är glad att jag överlevde. Nu. Men jag var det faktiskt inte på flera år efter. Och jag kände mig misslyckad och svag och hemsk.

Idag, fem år senare, är jag jävligt tacksam att jag inte lyckades ta död på mig själv. Men det har krävts jobb för att komma hit. Svinjobbigt jobb och terapi och mediciner och behandling. Värt det, ja. Lätt, nej. Och inget som sociala medier gjort. Jag hade aldrig pallat att skriva om detta då, när jag var i det. För det är för jobbigt. Både för mig men också för mottagaren.

Detta är ingenting en jäkla promenad och doftljus kommer att hjälpa mot. Det finns vård att få och man får kämpa för att få den. Du som läser detta och mår fint: Kämpa åt någon. Hjälp någon få vård. Kriga åt de som inte orkar. Det är vad vi kan göra. Vård, stöttning av de som är nära.

Du som läser detta och mår skit: sök hjälp. Av vården eller av någon som kan söka åt dig. Det finns ett liv och det är värt att leva.

Och som sagt: klart vi ska ha mer nyans i våra samtal på sociala medier. Klart man ska berätta om man är lite deppig om man vill det. Men min uppfattning är att det är för mycket att begära att de som mår SÅ riktigt jävla pissdåligt ska ”börja prata om det”. Och inte det som behövs.