hundtränarlilly

Höstmysläsningen fortsätter! Tusen tack för all fin respons på förra intervjun, blev så glad och varm av alla fina dm och kommentarer (just det – skriv helst kommentar för jag har typ 930340 meddelandeförfrågningar på insta så ser dem inte alltid). Men nu: dags för nästa! Så pepp på detta!

Dags att träffa Hanna och Harry, en duo jag följt med glädje i flera år! Hanna har ett sätt att beskriva Harry som jag verkligen önskade att fler tog efter – det märks så tydligt att hon ser (och accepterar) Harry för den han är, försöker jobba med honom snarare än att försöka förändra och dessutom beskriver hon ofta deras liv med en humor som orsakat mig att frustskratta ut kaffet genom näsan mer än en gång!

Vi snackade om hur man gör när hundlivet inte blev riktigt som man tänkt sig, om hundmöten och rädslor och så fick jag ett kanontips för att se framgångarna man faktiskt gör! Häng med!

Varför valde du cocker?

Alltså, jag valde att jag absolut inte ville ha terrier! Så då tänkte jag “hmm, vad är tvärtom då” alltså typ gillar att vara med lite mer. Cocker var med på listan ganska tidigt! Jag tänkte liksom att de gillar alla, de är glada alti, enkla att ha med sig, lätta att ha lösa. För mitt hundliv skulle vara så HIMLA härligt, han skulle vara med överalt och vi skulle vara mycket i skogen där han alltid skulle kunna vara lös. 

…Sen insåg jag det här med att det finns individer, haha. det kom lite senare. Faktumet att hundar är individer. Det kanske säger mer om en hund än vilken ras den är.

Hur skulle du beskriva Harry då, om du bortser från ras?

Alltså sjukt glad, väldigt positiv. Min sambo brukar beskriva honom som väldigt emotionellt duktig. Han är väldigt inkännande och bra på att känna ALLA känslor, hela tiden. Och känslorna blir väldigt stora.

Han är så jävla gullig! Varje gång jag ser era stories så slås jag av att han verkligen har en personlighet och att DU verkligen accepterar hans personlighet. Det är så mysigt även om fattar att det såklart är jobbigt också!

Ja och det har ju verkligen varit en resa. Och väldigt givande, att få en hund som kanske inte var exakt som jag tänkte. Jag har verkligen gått från att tänka att guuuud vi ska hänga på hundklubb och träna massa och kanske tävla och sånt. Och istället har jag fått grotta ner mig i hundpsykologi och hundspråk och gå ganska specifika kurser i typ hantering eller hundmöten. 

Men jag tror att det gjort mig till en mer ödmjuk person generellt typ också. Men fokus har inte blivit det jag var inställd på från början. 

Men det är ju lite som det något störiga uttrycket “du får den hund du förtjänar” – det ligger ju nåt i det, att man får den hund man är menad att få typ för att lära sig det man behöver lära sig

Min mamma säger det ofta till mig också, att du hade inte fått en hund du inte klarat av. Man får ju utbilda sig och lära sig, tänker jag. 

Ja, det kan nog vara den viktigaste egenskapen som hundägare. Att vara nyfiken! Men kan du berätta mer om hur du jobbat med hans känslor?

Dels har det varit en djupdykning i hur hundar uttrycker sig, vad tänker de, hur funkar de – vet nån? Jag har behövt förstå vad han reagerar på och försökt sätta mig in i varför och vad jag kan göra. Ärligt talat nu senaste året bara har jag börjat förstå hur mycket min egen reaktion har påverkat. Det kanske är grundkursen i hund hehe, lite old school att bara “hunden känner vad du känner så om du bara är rakryggad och kliver på så kommer den lösa det”… Så kanske inte jag riktigt menar men lite hur jag reagerar på hans känslor, det har gjort stor skillnad.

Typ i hundmöten, det har alltid varit ett jätteproblem som vi alltid haft. Det har nog grundat sig i att han varit superintresserad av hundar på ett positivt sätt från början och sen inte kunnat hantera att det blivit restriktioner kring att man inte får hälsa på allt. Så då har det blivit mycket frustration i kombination med att han haft ganska mycket dåliga erfarenheter av andra hundar vilket i sin tur har gjort att jag har fått dåliga erfarenheter av andra hundar då.

Där har jag verkligen fått jobba med att själv inte reagera så mycket, att skapa utrymme för mig själv men också reflektera efter ett hundmöte – vad gjorde jag nu, vad blev fel och att jobba med mer förlåtelse gentemot mig själv. Det är ju jag som hundägare som skapar situationer, och det har jag blivit mer medveten om de senaste året i alla fall. Att tänka: vad är det i mitt agerande som kan göra att det spiller över, mer än bara det här att läsa hunden, vad gör han för tecken nu, hur kan vi parera detta? 

Till exempel när jag spänner i kopplet, då exploderar det ju! Jag har fokuserat mer på att se till att jag agerar rätt. Mer jobba med det, kanske. 

Det är kul att du tar upp hundmöten för jag ville prata med dig om just det! Jag har ju följt er en del i det. Och tycker det är så gött att du typ tog med dig massa vantar när du insåg att Harry älskar att bära på såna. Men för att gå tillbaka till det här med att spänna kopplet – vad gör du istället nu? Eller har du nåt mer sånt konkret som du tycker har hjälpt i era hundmöten?

En grej jag insåg ganska nyligen var att jag använde rösten, typ belöningsord – och efter ett tag insåg jag att jag inte kan vara neutral i rösten i ett hundmöte. Det blir liksom för svajigt! I övrigt kan jag använda rösten när jag berömmer och belönar men för mig var det svårt att hålla ihop det i såna stressiga situationer. Så när jag gick över och använde klicker istället blev det extremt stor skillnad! 

Med klicker blev det också att jag kunde släppa pressen att hålla mig lugn, jag kunde fokusera helt på att bara klicka och ge godis – det är min enda uppgift. Och Harrys uppgift är att bara hänga med. 

Sen byter vi såklart sida på vägen och tar stora avstånd. Det är verkligen inte som att alla hundmöten går bra men jag blir ofta påmind om det hemma typ: tänk för ett halvår sen. Eller tänk för ett år sedan! 

Det är ju så lätt att glömma det, det är samma för mig. Jag har bara haft Frasse i tre månader och jag har redan glömt hur jävla jobbigt det var i början. 

Verkligen. nu under sommaren hade vi lite så “bootcamp”-feeling på det här med hundmöten så då satte vi upp en lapp på kylskåpet och kryssade för varje gång vi hade bra hundmöten. Och så tvingade jag min sambo att kryssa i där också och så blev det svinmycket kryss!

Vi fokuserade inte alls på de dåliga utan kryssade bara i när det var bra. De dåliga finns inte! Det var verkligen en bra grej, att efter ett tag bara “nu är det typ 50 kryss här” liksom. 

Det är ju fantastiskt! Och en så enkel grej egentligen. Det är ju som med allt negativt, att oavsett om man får hundra komplimanger blir det ändå den där snäsiga kommentaren som sätter sig. 

Ja, exakt. Vi försökte fokusera mycket på det som går bra, och det är också nåt jag ändrade inställning till för typ ett år sen. Att jag bara “skit samma då, Harry ÄR väl såhär”. Vi kommer aldrig dra iväg och typ ha så, lättsam träning. Vi kommer inte vara ute och gå i ett motionsspår – vi bara släpper dom förväntningarna typ. Jag kände bara att nu får jag ha den hund jag har och så har vi kul och fokuserar på det!

Det skiftet i fokus – att strunta i att försöka göra om min hund till något han uppenbarligen inte är. Att i stället fokusera på vad han tycker är roligt och vad jag tycker är roligt och hur vi kan göra det på ett sätt som inte är stressigt och jobbigt för oss.

Det är så lätt att man hamnar i en dålig cirkel – nu är det skittråkigt för att det blir kaos hela tiden. 

Det känns ju verkligen som att ni har jävligt kul ihop! 

Oftast ändå! Sen tror jag också att hans ålder har gjort mycket , det har ju du pratat om en del. Att de är lite dryga när de är ungdomar, liksom. Men jag tycker Harry har varit rätt dryg sen han var valp haha. Alltså valpperioden var svinjobbig och jämfört med det var unghundstiden INGENTING.

Men nu kan jag ändå känna när jag ser tillbaka på de tre senaste månaderna att det börjar bli riktigt härligt! Och först då inser jag att jo, han kanske har varit unghund – det kanske är det som varit grejen. 

Jo men de är ju små svin, riktiga tonåringar verkligen. Så mycket känslor och världen kretsar kring en själv och det är så mycket av ALLT! Och så hormoner på det, haha

Men precis. Det är ju så mycket hela tiden. och man blir ju desperat och tänker att vad fan ska jag göra då. Nu har jag gått hos alla de här hundpsykologerna, jag följer ju “boken”… man blir så trött! Vi började till och med en allergiutredning i våras för vi tänkte att det kanske var kliandet – tänk om han har stress på grund av det? Han har varit så lättstressad sen han var valp, bägaren rinner över så snabbt. Det kanske är en kombination… så vi har kollat på alla möjliga grejer – träning, kosten, allergier. Och så åldern då. Ett helhetsgrepp!

Och din inställning med! Den verkar ju ha gjort susen, tänker jag i alla fall. 

Ja, men samtidigt är det svårt att jämföra med något för han är ändå min första egna hund. Man pratar ju inte så mycket om det på sociala medier och så, det som är lite piss med hundar. Men jag har kontakt med ganska många på instagram där man kan känna igen varandra, typ jaha din hund har också de här knasigheterna för sig. Och det är så skönt! När man hittar sin bubbla liksom – de man tycker om, de som har samma tänk som en själv. Då kan man strunta i att ta in den andra skroten liksom.

Det är ju så jävla gött – man kan ju avfölja, till och med blocka, alla som är dumma i huvudet. Underbart!

Haha ja, jag inser ju inte att jag har en filterbubbla förrän jag pratar med folk på jobbet som har hund. Att bara oooh nu måste jag nog lämna samtalet för jag tänker inte sitta och argumentera för att jag har rätt hundsyn och att jag tycker du har fel. 

Så jäkla skönt att kunna släppa det! Precis som att släppa tanken om att ha någon annan cool instagrampersons hund. Jag har MIN hund och jag behöver inte följa konton som får mig att känna att hon är dålig eller att jag är dålig. Och man kan ju göra sin filterbubbla i verkligheten med!

Underbart!

Nu vill jag ställa några lite snabba frågor med!

Om du bara fick ge ett tips – vad skulle det vara då?

Magkänsla! Ta in mycket, läs på mycket, ha en bred utgångspunkt. Och sen gå till botten med den info man får, KÄNNS det bra i magen? 

Man kommer ändå göra fel! Testa och känn efter. Det är ingen fara.

Topp tre grejer du skulle gjort annorlunda om du visste vad du vet nu:

1. Miljöträning – stressa inte!
2. Ta hjälp tidigt! Hitta någon att hålla i handen så du slipper lägga energi på att sålla bland dåliga tips
3. Fokusera på vad NI tycker är kul, släpp idéerna på hur en hund ska vara och hur det ideala hundlivet ser ut på instagram. Om man går runt och hela tiden är besviken, blir tillvaron rätt kämpig.

Vad är det bästa med att ha hund?

Det ger så mycket glädje! Livet hade varit så himla tomt utan hund – det är allting. Att få vara ute och upptäcka saker tillsammans och se livet ur Harrys ögon. Det är så himla fint! 

Det är också väldigt spännande med hundar. De är så nära trots att de är så olika oss, men de förstår oss. 

Ja men visst är det sjukt att man så har ett rovdjur i koppel som man ba helt casual kan kommunicera med! 

Och så häftigt att ha en connection, förstå varandra, utan att behöva säga något

Tack för att jag fick prata med dig. Det är som sagt så kul att följa er och jag tycker du har ett sätt att se på Harry som jag tycker att fler borde ta del av. Att fatta att det är så jävla gött när man kan se sin hund för den han är. Sen är du jävligt kunnig utan att vara präktig och det gillar jag med hehe

Tusen tack för att du ställde upp!

Här kan du följa Hanna och Harry på instagram och här skriver Hanna och hennes kompisar alla bra tips för gbg (en räddning under mitt år som pendlande lover till en göteborgare)

Kommentera gärna och tryck på hjärtat om du gillade detta! Kommer göra fler intervjuer framöver och tar gärna förslag på vem jag bör snacka med eller om VAD. Kram!!!!

Jag har internet att tacka för mycket: gratis kunskap, mitt jobb, massor. Men det jag är gladast över är den kontakt jag fått med fina människor. Jag har så många vänner jag inte ens har träffat. Nu ska ni få träffa några av de personer på internet som inspirerat och tröstat mig, fått mig att skratta och fått mig att gråta med. Höstläsning, tänker jag. Krypa upp i soffan och dricka te alert! Och en chans att hitta nya personer att följa med i hundlivet.

Först ut är Emma med mopsen Eonni. Jag vet knappt var jag ska börja men jag kan säga såhär: det är inte FÅ gånger jag utbrustit ”jag vill vara hennes huuuuuund” hehe. Genom jävligt fina bilder och mysiga miljöer tar Emma med mig på äventyr i skogen liksom i stan och delar med sig av det fina och det sorgliga på ett sätt som går rakt in. Och jag säger det igen: jag vill vara hennes hund.

• 

Den här intervjun, först ut i denna höstmysläsning, kommer att handla om sorg efter en hund, om att bygga relation och en fungerande vardag i stan trots att hunden inte vant sig vid det. Lite om att ta över hund istället för att skaffa valp.

Vi tar ett slag i solar plexus som start på denna läsning:

Berätta lite om Eonni och hur det kom sig att det blev ni? Ni är så jävla gulliga, känns som ni är bästisar!!!!!

Emma: I juni 2018 miste jag min allra första hund Mary, en hund som jag hade drömt om sedan barnsben.

Hon fick bara bli 11 månader. Efteråt minns jag tiden som ett töcken. Mina ben bar inte och aptiten var som bortblåst.

• 

• 

Ungefär en månad senare fick jag ett meddelande från en bekant som undrade hur det var med mig och om jag eventuellt skulle vilja ta över en mops på 4,5 år?

Jag tänkte och velade fram och tillbaka för det kändes som jag svek min tidigare hund. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket igen?

2 veckor senare flyttade Eonni in. Det var en jäkla process att lära känna en lantlolla som aldrig bott i en storstad. Men herregud, vi blev oskiljaktiga och ibland känns det som att vi är en och samma själ. Eonni betyder äldre syster på koreanska och det var som att det var menat. Hon är Marys storasyster som räddade mig.

• 

• 

Okej jag måste bara peta lite i ditt sår, sorry. Hur fan orkar man skaffa hund igen efter en sån sak? jag har ju också hundar som dött för tidigt och det är ju ett trauma hundlösa fölk verkligen inte fattar, man går ju sönder?? hur tänkte du eller liksom hur resonerade du där och då?

Emma: Jag behövde höra tassar på parkettgolvet igen.

Jag kände mig inlåst och behövde någon som fick mig att komma utanför lägenheten. Jag grät, grät och grät. Eonni fick mig att skratta igen. Fyfan vad djur helar.

Jag hade tänkt: ”nääää nu blir det ingen ny hund på aslänge eller kanske aldrig mer”. Men så hörde en bekant av sig och jag tog chansen där och då. Nu vet jag att jag aldrig kommer kunna vara utan hund.

• 

Alltså herregud. Okej, över till nästa fråga så jag inte gråter ögonen ur mig: detta med att ta omplacering istället för valp, jag letade omplacering just för att slippa chansa men sen blev det Gun ändå. Var det så du tänkte också? Eller hur kommer det sig att du tog en ”vuxen” istället för valp?

Emma: Jag hade inte riktigt tänkt över om jag skulle ha en valp eller vuxen hund. Jag skulle ju kanske inte ha någon alls. För jag var så dålig.

Men, det kunde inte bli bättre det här. Bästa tiden i livet precis just nu.

• 

Kan du berätta om hur det var att ta en lantishund in till stan? Hur hanterade hon det? Känns ju som världens tryggaste cityhund nu!

Emma: Okej, så…. I början var jag helt förtvivlad. Hon flämtade så fort vi kom utanför dörren, hoppade till av nästan varenda litet ljud och drog framåt som en galning. Jag fick panik! Det känns som att jag testade 100 olika saker.

Vissa dagar bättre. Vissa dagar katastrof.

Men… så fick jag otroligt mycket pepp och stöd i en hundgrupp vilket innebar att jag måste ha rutiner, rutiner och rutiner. Vilket innebar att vi alltid gick exakt samma promenad i flera veckor i vårt område. Jag utökade de sakta med ett par hundra meter från vardera håll.

• 

Jag vet inte huuuuur många timmar som vi bara har suttit ute och glott på folk, tagit in ljud och tränat på att bara chilla. Jag la också in en utmaning i veckan, vilket innebar att t.ex. åka spårvagn, sitta på ett café i 10 minuter, hälsa på hos en familjemedlem eller besöka en ny skog/område.

Sen får vi inte glömma våra oändliga massagesstunder varje morgon och kväll. Jag kan inte fatta nu att jag satte timer på 30 minuter för att massera och få henne att somna gott.

• 

Helt ärligt vet jag inte hur länge vi tragglade med det här eftersom jag gick in i någon slags bubbla. Efter ett år var hon ändå någorlunda stadshund och efter två år kunde jag läsa hennes signaler mycket bra. Jag tror nu i efterhand att hon ville göra så mycket rätt och vara mig till lags men att hon visste inte hur?

Sen har ju bilen räddat oss genom att kunna ta oss ut till skogen. Där kom vi båda till ro och kunde ladda om batterierna, vilket vi gör än i dag.

Så jävla fint Tre snabba också:

Om du fick ge ett enda tips till en hundägare, vad skulle det vara då?

Jämför dig inte med andra hundägare, allt kommer att inte bli helt perfekt och det är helt okej.

• 

Vad är dina topp-tips när det gäller att ta över/adoptera en hund?

– Rutiner till en början.

– Ställ inga orimliga krav.

– Hitta några saker som blir er grej.

– Glöm inte att andas djupt!

• 

Och vad är det bästa med att ha hund? Är det värt allt slit liksom?

Det bästa är att vi alltid har varandra. Jag känner mig inte ensam en endaste dag och det finaste är att hur jag än mår så visar Eonni mig en oändlig kärlek ändå. Eonni fick mig att inse att jag behöver inte prestera, se bra ut varje dag eller klara av saker som är helt orimliga. Ibland räcker det bara med att sitta på en sten i skogen och lyssna på fågelkvitter. Hon lever i nuet och det gör jag också.

I mitt fall höll jag på att ge upp. Det var nära att jag lämnade tillbaka Eonni för jag klankade ner alldeles för mycket på mig själv. Jag tyckte att jag var en riktigt dålig hundägare. Det var då jag skrev med dig, Lilly, som sa till mig att chilla. CHILLA! Jag började andas på riktigt och det blev jag och Eonni mot världen.

• 

Alltså wäääää!!! TACK Emma. Fan vad fint!!! Och alltså måste säga att jag är så jävla imponerad över det jobb du gjort med Eonni. Och dig själv, ärligt. Det är inte lätt att sörja och se framåt samtidigt Så jävla stort. TACK för att jag fick intervjua dig!!!!!

---

Slut på intervju! Hoppas ni gillade!!!!!! Här kan ni följa Emma och Eonni på deras äventyr!

Ses på måndag igen!