”Jag behövde höra tassar på parkettgolvet igen”

Jag har internet att tacka för mycket: gratis kunskap, mitt jobb, massor. Men det jag är gladast över är den kontakt jag fått med fina människor. Jag har så många vänner jag inte ens har träffat. Nu ska ni få träffa några av de personer på internet som inspirerat och tröstat mig, fått mig att skratta och fått mig att gråta med. Höstläsning, tänker jag. Krypa upp i soffan och dricka te alert! Och en chans att hitta nya personer att följa med i hundlivet.

Först ut är Emma med mopsen Eonni. Jag vet knappt var jag ska börja men jag kan säga såhär: det är inte FÅ gånger jag utbrustit ”jag vill vara hennes huuuuuund” hehe. Genom jävligt fina bilder och mysiga miljöer tar Emma med mig på äventyr i skogen liksom i stan och delar med sig av det fina och det sorgliga på ett sätt som går rakt in. Och jag säger det igen: jag vill vara hennes hund.

Den här intervjun, först ut i denna höstmysläsning, kommer att handla om sorg efter en hund, om att bygga relation och en fungerande vardag i stan trots att hunden inte vant sig vid det. Lite om att ta över hund istället för att skaffa valp.

Vi tar ett slag i solar plexus som start på denna läsning:

Berätta lite om Eonni och hur det kom sig att det blev ni? Ni är så jävla gulliga, känns som ni är bästisar!!!!!

Emma: I juni 2018 miste jag min allra första hund Mary, en hund som jag hade drömt om sedan barnsben.

Hon fick bara bli 11 månader. Efteråt minns jag tiden som ett töcken. Mina ben bar inte och aptiten var som bortblåst.

Ungefär en månad senare fick jag ett meddelande från en bekant som undrade hur det var med mig och om jag eventuellt skulle vilja ta över en mops på 4,5 år?

Jag tänkte och velade fram och tillbaka för det kändes som jag svek min tidigare hund. Hur ska jag kunna älska någon lika mycket igen?

2 veckor senare flyttade Eonni in. Det var en jäkla process att lära känna en lantlolla som aldrig bott i en storstad. Men herregud, vi blev oskiljaktiga och ibland känns det som att vi är en och samma själ. Eonni betyder äldre syster på koreanska och det var som att det var menat. Hon är Marys storasyster som räddade mig.

Okej jag måste bara peta lite i ditt sår, sorry. Hur fan orkar man skaffa hund igen efter en sån sak? jag har ju också hundar som dött för tidigt och det är ju ett trauma hundlösa fölk verkligen inte fattar, man går ju sönder?? hur tänkte du eller liksom hur resonerade du där och då?

Emma: Jag behövde höra tassar på parkettgolvet igen.

Jag kände mig inlåst och behövde någon som fick mig att komma utanför lägenheten. Jag grät, grät och grät. Eonni fick mig att skratta igen. Fyfan vad djur helar.

Jag hade tänkt: ”nääää nu blir det ingen ny hund på aslänge eller kanske aldrig mer”. Men så hörde en bekant av sig och jag tog chansen där och då. Nu vet jag att jag aldrig kommer kunna vara utan hund. 💖

Alltså herregud. Okej, över till nästa fråga så jag inte gråter ögonen ur mig: detta med att ta omplacering istället för valp, jag letade omplacering just för att slippa chansa men sen blev det Gun ändå. Var det så du tänkte också? Eller hur kommer det sig att du tog en ”vuxen” istället för valp?

Emma: Jag hade inte riktigt tänkt över om jag skulle ha en valp eller vuxen hund. Jag skulle ju kanske inte ha någon alls. För jag var så dålig.

Men, det kunde inte bli bättre det här. Bästa tiden i livet precis just nu. ❤️

Kan du berätta om hur det var att ta en lantishund in till stan? Hur hanterade hon det? Känns ju som världens tryggaste cityhund nu!

Emma: Okej, så…. I början var jag helt förtvivlad. Hon flämtade så fort vi kom utanför dörren, hoppade till av nästan varenda litet ljud och drog framåt som en galning. Jag fick panik! Det känns som att jag testade 100 olika saker.

Vissa dagar bättre. Vissa dagar katastrof.

Men… så fick jag otroligt mycket pepp och stöd i en hundgrupp vilket innebar att jag måste ha rutiner, rutiner och rutiner. Vilket innebar att vi alltid gick exakt samma promenad i flera veckor i vårt område. Jag utökade de sakta med ett par hundra meter från vardera håll.

Jag vet inte huuuuur många timmar som vi bara har suttit ute och glott på folk, tagit in ljud och tränat på att bara chilla. Jag la också in en utmaning i veckan, vilket innebar att t.ex. åka spårvagn, sitta på ett café i 10 minuter, hälsa på hos en familjemedlem eller besöka en ny skog/område.

Sen får vi inte glömma våra oändliga massagesstunder varje morgon och kväll. Jag kan inte fatta nu att jag satte timer på 30 minuter för att massera och få henne att somna gott.

Helt ärligt vet jag inte hur länge vi tragglade med det här eftersom jag gick in i någon slags bubbla. Efter ett år var hon ändå någorlunda stadshund och efter två år kunde jag läsa hennes signaler mycket bra. Jag tror nu i efterhand att hon ville göra så mycket rätt och vara mig till lags men att hon visste inte hur?

Sen har ju bilen räddat oss genom att kunna ta oss ut till skogen. Där kom vi båda till ro och kunde ladda om batterierna, vilket vi gör än i dag.

Så jävla fint 😭😭 Tre snabba också:

Om du fick ge ett enda tips till en hundägare, vad skulle det vara då?

Jämför dig inte med andra hundägare, allt kommer att inte bli helt perfekt och det är helt okej.

Vad är dina topp-tips när det gäller att ta över/adoptera en hund?

– Rutiner till en början.

– Ställ inga orimliga krav.

– Hitta några saker som blir er grej.

– Glöm inte att andas djupt!

Och vad är det bästa med att ha hund? Är det värt allt slit liksom?

Det bästa är att vi alltid har varandra. Jag känner mig inte ensam en endaste dag och det finaste är att hur jag än mår så visar Eonni mig en oändlig kärlek ändå. Eonni fick mig att inse att jag behöver inte prestera, se bra ut varje dag eller klara av saker som är helt orimliga. Ibland räcker det bara med att sitta på en sten i skogen och lyssna på fågelkvitter. Hon lever i nuet och det gör jag också.

I mitt fall höll jag på att ge upp. Det var nära att jag lämnade tillbaka Eonni för jag klankade ner alldeles för mycket på mig själv. Jag tyckte att jag var en riktigt dålig hundägare. Det var då jag skrev med dig, Lilly, som sa till mig att chilla. CHILLA! Jag började andas på riktigt och det blev jag och Eonni mot världen.

Alltså wäääää!!! TACK Emma. Fan vad fint!!! Och alltså måste säga att jag är så jävla imponerad över det jobb du gjort med Eonni. Och dig själv, ärligt. Det är inte lätt att sörja och se framåt samtidigt ❤ Så jävla stort. TACK för att jag fick intervjua dig!!!!!


Slut på intervju! Hoppas ni gillade!!!!!! Här kan ni följa Emma och Eonni på deras äventyr!

Ses på måndag igen!

52

Leave A Comment

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.