Vilket jävla år va!? Förutom den satans pandemin så går företaget bättre än någonsin, jag mår bra, jag har en underbar son och en underbar stuga i skogen och en hyfsat snäll hund! Jag är så himla tacksam över det så att jag vill försöka hålla mig borta från utsvävningar om covid-möget. Det har ju varit ett pissigt år på många sätt, det vet vi. Men nu ska jag skriva om vad som varit bra!

• 

• 

Vintern 2020

Jag eldade mycket både ute och inne och bakade med Pippi. Vandrade i skogar, upptäckte nya vägar i mitt område och började ta med termos på promenaderna.

Spårade varje måndag, nästan i alla fall, med Katarina och hennes rottweiler. En av årets bättre vanor, måste jag säga!

På kvällar och nätter och när jag fick barnvakt skrev jag och spelade in onlinekursen promenadproffs. Skrev och skrev och skrev. Filmade och klippte och skrev igen. Och den kursen förändrade faktiskt allt. Mer om det snart.

• 

• 

Kursen släpptes i slutet av februari, första anmälningarna kom in när jag firade min födelsedag med göteborgsfamiljen. Jag hade satt ett mål på 10 deltagare.

När kursen stängde, 2 mars, hade 36 personer köpt. Jag skrek rakt ut!

Våren

• 

• 

• 

Våren kom, som den alltid gör. Och vandringar, tältnätter och äventyyyyyyr (som Pippi började säga hela tiden) fortsatte dominera. Solen kom, jag blev deprimerad som vanligt men kom ur det rätt fort.

• 

• 

Precis som resten av Sverige byggdes det trall, det odlades och grejades hemma. Och det var riktigt gött!

• 

Sommaren

I och med sommaren började även hundträningen igen. Jag anmälde mig och Gun till vår första kurs, på Laholms Brukshundklubb. En spårkurs för samma instruktör jag gick första valpkursen ever med. Och jäklar vad Gun växte. Och jäklar vad medveten jag blev om att hon inte är funtad som en ”normal hund”. Visst att hon är reserverad, det visste jag ju. Men det var så många andra saker som man liksom inte tänker på när man inte är i det sammanhanget.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Vi fortsatte att gå kurser genom hela sommaren och det var toppen! Gun mognade så himla mycket och jag fick nya nycklar i hundträningen.

Är väldigt glad att jag har en bra hemmaklubb som fattar mig. Och där jag vet vilka instruktörer jag växer mest med. För det är inte samma sak som att ha kul, eller bli bäst. Inget av det var egentligen syftet med att gå kurs för mig. Ibland är det det, men i detta fallet handlade det om att växa ihop med Gun och utvecklas som hundtränare. Och då kan det inte vara bekvämt hela tiden. Så det var riktigt bra!

• 

• 

Midsommar 2020

• 

• 

• 

Hösten

Sen höst. Ny depression. Lansering av kurs igen. Ledsen och grå inuti.

Med Gun: Ett steg fram, sen förtvivlan igen. Det är många gånger jag haft uppfödarens telefonnummer inslaget i mobilen för att ringa henne och be henne ta tillbaka Gun. Att jag inte klarar det, jag försökte så gott jag kunde man jag kan inte mer.

Att hon är så snabb, hon skrämmer mig med sina reationer. Att det inte är kul att ha hund. Att gå kurs är kul men hemma är det stundtals helt åt helvete och jag vill inte ha hund om det inte är kul för varken mig eller hunden.

• 

BPH

Gun visade exakt vem hon var när vi gjorde BPH i september. Det blev ett avbrutet sådant och jag var både ledsen och lättad.

Det kanske ser ut som att jag bara visar det trevliga, men jag har haft som regel att minst en gång i veckan ”klaga” eller berätta om svårigheter. Så för alla er som känner att detta är en chock: is it though? Jag har faktiskt visat upp de svåra sidorna. AKTIVT. En gång i veckan, minst.

• 

Gun och jag har kommit jättelångt, det har vi. Men när man skalar bort all träning finns där en individ som är rädd, ängslig, reaktiv så in i helvete, men enorm integritet och på tok för lätt till bett. Bland annat. Allt det visste jag – och har tränat aktivt på – men nu fick jag lite bekräftelse i det.

Att det inte är jag som fuckat up. Att hon ÄR sån. Det är träningsbart. Det kommer att bli bra. Men förutsättningarna har aldrig varit och kommer aldrig att vara, som med en ”vanlig hund”.

Jag älskar Gun, men det är väldigt jobbigt att vara hennes matte. Jag försöker visa det jobbiga utan att för den delen bli negativ och gnällig. Det har verkligen inte varit ett lätt år med Gun, även om det gått väldigt mycket framåt. Jag hoppas att nästa hund kan komplettera henne, ge henne lite inflytande i hur man ser på livet som en kul grej? Vi får se.

Företaget

Nu till det bästa.

Det sjukaste, som jag knappt vågar skriva alltså, är att företagandet verkligen går så sjukt bra. Dels att komma in i rollen som företagare själv – när jag startade var jag sjukskriven och gjorde det lite vid sidan av (det vågade jag dock inte säga, för jag skämdes så över att inte vara en ”ordentlig vuxen” med vanligt jobb… Så dumt). Jag var konstant trött och deprimerad i princip, och kände mig inte särskilt välkommen i hundvärlden. Kände mig ensam. Nu är jag företagare på riktigt! Det är coolt.

Och såklart också att jag nu drar in pengar och har en hyfsat seriös business.

• 

Mina två kurser, promenadproffs och valpkursen, är båda online och det är det bästa som hänt min business. Jag har riktning. Jag hjälper hundägare att ha en trevligare vardag ihop med hunden. Och det kommer in pengar. Jag känner mig tydligare och tydligare i mitt budskap som jag vill leverera i min närvaro online.

Jag är jävligt stolt över att ha gått från totalt novis inom detta med blogg och sociala medier, till att nu försörja mig genom dessa, på mindre än två år. Tack till Linda, säger jag bara! Under året har instagram mer än dubblat i följarskara och maillistan växer i smyg i bakgrunden. Folk vill lyssna på lilla mig!? Nä men det är det sjukaste och bästa alltså 😭

Tänk om jag vetat det när jag sjukskriven, nyinflyttad och helt trasig vilsen liten Lilly startade mitt hundföretag 2015 utan att veta så mycket egentligen. Tänk om jag vetat, när jag gång på gång låg och grät i sängen över att vara så ensam. Eller tänk om någon sagt till mig när jag stått i novemberregnet och frusit fingrarna av mig! Att det finns fler sätt att göra hunderi på.

• 

I min utbildning var stämningen väldigt mycket att man aldrig skulle kunna tjäna några pengar på att ha hundföretag. Träffade både instruktörer och hunddagisföreståndare i utbilningen och i princip alla var tydliga med att nej, pengar gör man det inte för. Man kan inte räkna med att ens försörja sig själv.

Och 2020 i min lilla firma är på något annat. I slutet av året ombildade jag till Lilly & Gänget AB och ”Sveriges Sämsta Företagare” (dvs mitt eget smeknamn på mig själv) får gå och lägga sig nu. För jag har ett företag, det går bra, och jag har en plan.

Hade knappt kunnat drömma om detta när jag kickade igång bloggande och instagram för knappt två år sedan. Jag är så jävla stolt! Om du också vill hålla på med detta har jag 2 tips:

1. Lyssna på podden We Are Influencers (eller kolla på youtube) där jag är med och snackar!
2. Gå med i min nya fb-grupp för snälla hundföretagare som inte vill äta enbart havregrynsgröt resten av livet 😇 Eller jobba ihjäl sig!

För alltså, jag är ledig mycket. Visst, tidiga morgnar har det blivit. Och sena kvällar. Men barnet har gått på förskola 15 timmar i veckan och vi har varit hemma månader i sträck utan att det kaosat ur. Jag kollar inte mobilen jämt. Och jag älskar att jobba när jag väl gör det!

• 

• 

• 

Kärlek

Det har varit ett rätt… turbulent… år. Jag och Pippis pappa gav förhållandet en ny chans, försökte lappa ihop. Det gick inte, precis som alla alltid säger… Och nu är det liksom slut. Igen. Och det är så jävla tråkigt. Sorgligt och pissigt och fan.

För jag önskar verkligen att vi kunde vara en familj, det hade varit så himla fint och bra (och praktiskt). Jag önskar att vi kunde vara lyckliga ihop. Jag önskar inget hellre än att bara vara kär lycklig glad och den tjej jag borde vara. Känna det jag borde känna. Så vi kunde vara glada tillsammans.

Men det är vi inte. Och det är inte så det ska vara. Vi är så olyckliga ihop. Man ska inte vara olycklig, livet är för kort.

• 

• 

• 

Förlåt att jag inte kunde mer.

Jag har velat dö halva mitt liv, jag har mått så jävla dåligt och bara velat försvinna så himla många år. Nu måste jag leva.

Topplista 2020:

• Började uppskatta att laga mat, på riktigt. Och utan skam, skuldkänslor eller att trigga igång gamla hjärnspöken. Blev en jäkel på husmanskost och vågade prova nya grejer och verkligen -smaka- mat
• Läste i god takt! När jag var som sjukast slutade jag läsa, typ 2013. Innan dess läste jag jämt. Och i år har jag på riktigt fått tillbaka det. Inte bara lusten, den har jag haft konstant, utan mer förmågan att ta mig igenom sidorna. Det är som att den delen av hjärnan pajade. Och att den nu är tillbaka!
• Pippi. Alltid alltid alltid han. Hans små händer som trots att han är rätt långsmal (UNDRAR vem han fått det ifrån) liksom är knubbiga. Och hand kinder. Hans näsa när han rynkar den av skratt. Att han drar skämt, sjunger från tårna så hjärtat nästan exploderar av kärlek. Att han älskar bokstäver. Lilla frillan som bara är bångstyrig och lång och blond. Han är allt. Jag ska göra allt.

• 

Mot 2021 nu då. Allt kommer att bli bra.